Annons:
ToppBlogg.se Lägg till din blogg
visa alla Allmänt Bil/MC Data/IT Ekonomi & Finans Film/Tv Filosofi/Religion Fotobloggar Företagsbloggar Hem & Inredning Humor Hälsa Kultur Litteratur Marknadsföring Mat Miljö Mode & kläder Musik Nöjen Personligt Politik Resor Sex & Samlevnad Shopping Spel & Dobbel Sport Teknik Lägg till blogg logga in & ändra blogg Om ToppBlogg.se / faq Kontakta oss

Timmer & masonite


Om att bli hemmansägare. Om att ta hand om ett timmerhus. Om att bevara en inredning av masonite från 50-talet. Om släkten, hembygden, kulturhistorien och byggnadsvården.

RSS Feed RSS Feed
Homepage » Besök Timmer & masonite

Inlägg i Timmer & masonite

Båtsmanstorp
Det här är båtsmanstorpet i grannbyn. Sommaren 1965, då jag var 9 år, såg det ut som på bilden överst. En timrad enkelstuga med stengrund och spåntak. Jag minns att pappa tog med familjen dit för att berätta vad ödetorpet vi såg hade för historia. Ett rotetorp från indelningsverkets tid, där båtsmännen soldatnamn var Hörning. Så rent och öppet landskapet runt om var. På väg till skolan såg man det här torpet, både från Kustlandsvägen, gammvägen, och från Riks13.Det gör man INTE nu.Torpet har rasat och träden i dungen har vuxit sig stora och många. Förbuskningen är ett gissel. En annan lärdom är att på en mansålder försvinner en träbyggnad om ingen bryr sig... Och ingen bryr sig. Jag tror att många människor skäms för små hus och önskar sig bo bland (eller i) större byggnader för att få status. Herrgårdar ser ut att vara var svensks dröm om man tolkar inredningsmagasinen rätt... För egen del är jag ute efter åldern, patinan, historien i en byggnad. Storleken spelar mindre roll för att huset ska vara bevaransvärt eller inte.Soldattorpet i min egen by finns inte alls kvar. Jag har aldrig sett det. På laga skifteskartan som jag köpt har jag funnit det. Dessutom ett oerhört noggrannt syneprotokoll i samband med att den siste båtsmannen gick i tjänst. Detta syneprotokoll från 1887 har jag renskrivit. Hela gårdsanläggningen är beskriven t.o.m. att linoljefärg användes för målning på snickerier. Undrar hur många i byn som känner till var det låg? Undrar hur många som vet vad siste soldaten hette? Både vilket år han tog värvning och hans soldatnamn?Förra sommaren tog jag med barndomskamraten med flera för att leta. Och gissa, hon hittade grunden, övertorvad och svår att upptäcka.Båtsman var en indelt marinsoldat. I Ångermanland finns nästan bara soldater i form av båtsmän. En rotetorp var den bostad som ett antal hemmansägare i byn/byarna gemensamt betalade en soldat som tog värvning. Detta för att själva slippa gå ut i strid. Ofta fick soldaten ett nytt efternamn då han tog tjänst. Det namnet följde med rotan och alla soldater i följd som bodde i torpet, fick samma efternamn.

Enda fägatan
Det här är foton från en av grannbyarna. Här syns den enda kvarvarande fägatan i bygden, mig veterligen. Eller fanns. Fotona tog jag 2005 och sen dess har en del hänt. Inhägnaderna rasar då ingen sköter dem. Den gamle jordbrukaren Holmlund, som värnade det gammeldags livet, är borta sen några år tillbaka. Han levde som generationen före honom och var nöjd med det. Fram till 1990-talet fanns kor och häst på gården. Staketet till höger mot lägdan är nu i väldigt dåligt skick, och det gör mig ledsen.Ingen har dokumenterat livet på den här gården som man gjort med t.ex. bondebröderna Sigvard och Erik i Småland.Fägatan är en grusväg med staket på båda sidorna. Kreaturen skulle hållas på vägen till och från sommarbetet. Lägdor och kornåkrar skulle hållas i fred för boskapen. Det är träd- och slyfritt på lägdsidan precis som det var i en levande bondebygd. Planterade träd koncentreras till gårdstunet. Två gamla härbren gör varandra sällskap.Björkar i gult mot falurött staket runt gårdstomten. Hur vackert som helst! Stolparna av metallrör som försetts med en vitmålad liten ”trähatt”.På flygfotot från 1957 syns de två härbrena överst i bild. Där den asfalterade Riks13 möter grusvägen, fägatan, finns en triangulär platsbildning. Den har en speciell historia som jag nog skriver om framöver. Riks13 var klar på 40-talet och just här sammanfaller den med "gammvägen" eller Kustlandsvägen, från 1600-talet. Drottning Kristina lät bygga ut postväsendet och då behövdes farbar väg ända upp i norra delen av landet. Så långa anor har den här vägsträckningen, just här asfalterad.Det här är Holmlunds gård med sina staket. En välbevarad gård 2005 då fotona togs, nu pågår omvälvningar. Som intresserad av byggnadsvård och livet förr befarar jag det värsta. På den nere bilden ser man tvärs över gårdsplanen, över Riks13 och till parkeringen till mataffären centralt i byn. Affären är numera nerlagd.Att ha två bostadshus på tomten är ganska vanligt här uppe. Den ena var oftast en bagarstuga, bröjstu. Just här finns det gamla gråmålade bostadshuset (med korspostfönster med fyra lufter och innanfönster) kvar parallellt med det nyare bostadshuset (med kopplade tvåluftsfönster) från sent 30-tal eller 1940-tal. Den vackra grinden står vit i det röda staketet. Enligt uppgift i hembygdsboken är lagården från 1917.Den kulturhistoriskt värdefulla fägatan än en gång. Titta ordentligt, inhägnaderna är borta på ett ögonblink!!!Då det gäller landskap har jag blivit mycket förtjust i Bråbygden i norra Småland. I boken Bygden där vinden vände har Mårten Aronsson och fotografen Peter Gredehag porträtterat detta vackra landskap år 2004. Jag har besökt det och det kändes rätt, folk var stolta över vad de hade. Inga stora summor statliga bidrag hade pumpats in där. Det var inte ett musealt landskap, utan levande och ändå välbevarat. Att invånarna är stolta över sin trakt märks tydligt.Andra vackra platser är kultur- eller naturrreservat som Linnés Råshult och Stensjö by. Visst är det vackert men lite konstgjord andning. Man satsar statliga medel med jämna mellanrum och då görs ganska stora insatser: alla tak byts till nya, alla fastbandhagar, gärdsgårdar, byt ut osv. I bondesamhället sköttes detta lite nu och då. Man lappade och lagade. Grånat virke mötte nytt, ljust. Byn levder. Så kändes det i Bråbygden.Läs här om Bråbygden (en vacker bild på fägata finns här) eller titta in på Bråbygdens egen hemsidaRåshult fick ett nytt "visitors center" 2007 då 300 års jubiléet av Carl von Linnés födelse gick av stapeln. En mycket stor penningsatsning gjordes då som förändrade platsen och byggnader helt, både till det bättre och till det sämre. Läs om Linnés Råshult och Stensjö by. De är helt klart värda besök men först Bråbygden!

Hembygdsforskning
Ju mer släktforskning jag håller på med, desto mer hembygdsforskning ingår i detta. Människor var rätt så statiska i att välja bostadsort förr, långväga flyttade man sällan. Det gör att syskon till direkta anfäder lever kvar parallellt och släktskap människor emellan är intressant att få fram. Jag intresserar mej mer och mer för hur byn och bygden såg ut vid vissa årtal. Var husen var belägna, hur stor yta som var uppodlad osv. Historiska kartor finns numera lättillgängliga. Men forskningen går oerhört långsamt eftersom jag inte på något sätt kan forska på heltid. Att vänta tills jag blir pensionär tycker jag ändå inte är ett alternativ.Det här är en nutida jordbrukskarta över byn, som jag sammanfogat av flera kartblad, därav de olika färgerna. Vill man, går det att få ut mycket information som är användbar i hembygdsforskningen ur den här kartan. Överläggsteknik ska jag ta itu med framöver.Vi har en hembygdsförening här i byn men den är ansluten till Bygdegårdarnas Riksförbund och egentligen en bygdegårdsförening. Alltså har den en helt annan inriktning än en hembygdsförening. En bygdegårdsförening är ett landsbygdens Folkets Hus och är till för att skapa en samlingslokal i bygden. En hembygdsförening däremot, skulle kunna bevaka, bevara och utveckla bygdens kulturella arv. Så önskar jag att det vore!Sveriges Hembygdsförbund (hembygdsföreningarnas riksorganisation) har gett ut boken Fårad mark som är jättebra handbok för hembygdsforskare.

Fryshuset
Det här är det hus som under ett par decennier inrymde frysfack för hushåll i bygden. Huset finns fortfarande kvar men inte som fryshus. Fryshusföreningen har upphört. Vad det var före fryshustiden vet jag inte - kanhända bagarstuga eftersom en skorsten syns vid ena ytterväggen.Här på gaveln mot "gammvägen", Kustlandsvägen, låste man upp dörren med ventilationsspringor och gick in. Frysfacksdörrarna var ljusblå metallic med blanka 60-tals handtag och separata lås. Vårt fack låg rakt fram alldeles innanför dörren och högst upp. Det var, tror jag, 3 nivåer fack i höjdled och en hel massa på rad. För att komma åt vårt fick man stå på en pall.Fryshuset ligger nära handelsboden. Redan 1885 bildades ett aktiebolag med avsikt att förse bygdens folk med förnödenheter. Handelsboden i Lögd´ fungerade fram till 2008 då den slutgiltigt gick i konkurs. Nu blöder bygden, glesbygdsstämpeln kommer närmare.I frysfacket förvarade vår familj mest kött och blod från kalvslakt om jag minns rätt. Det var enkelt att stanna till där då man ändå skulle handla i affären.Jag har väl aldrig ätit så bra mat som fram till 1971 då kossorna såldes och jordbruket las ner. Hemmalagat, hemmaslaktat (vi bodde grannars med slaktarn), egna höns och därmed ägg, egen potatis och vissa grönsaker. Mjölk dagligen direkt från mejeriet, på sommaren egen källarkall långfil, ibland småvilt från jägarsläktingen, bär från skog och mark samt de egna bärbuskarna, egen fångad fisk på sommaren... Närproducerat och med kontroll av hanteringen. Just precis det som många eftersträvar idag igen!

Tre generationer järnvägsbroar
I Tallberg finns tre generationers järnvägsbroar sida vid sida. Det är lite häftigt. Den här bron från 1919, som är nummer två, är numera byggnadsminne. Den är gjuten i betong och fotografen Sune Jonsson beskrivit bron i sin roman Brobyggarna.I valvet bakom bron kan man tro att himlen skymtar, men så är inte fallet. Där ser man den tredje bron, den som tågen kör över från och med 1993. Den består av höga järnbalkar målade i ljusblått.Så här på hösten kan utsikten vara supervacker.Den första bron byggdes 1891. Det är en fackverksbro av nitat stål, en sk fiskbuksbro. Så här ser bron ut underifrån. Den här bron används numera för biltrafik.Broarna är ett rätt trevligt utflyktsmål.I den här byn föddes min mormorsmor Amanda år 1866.

Sängar
Morfar och mormor hade en högsäng, en imperialsäng, stående i köket där de sov. Den bäddades upp och över alltihopa lades ett överkast (vitt hemvävt med virkad uddspets nertill tror jag nog). Sängen var förvaringsplats under dagtid. De två döttrarna, med åldersskillnaden 5 år, sov som barn skafötters i en utdragssoffa som också stod i köket. Där kivades de lite systerligt har jag hört berättas. På dagarna tjänstgjorde utdragssoffan/dragsängen som kökssoffa.Längre tillbaka i tiden användes skåpsängar i bondehemmen med ett skåp på ena sänggaveln. I gammelgården i Myckelgensjö, Ångermanland, finns en skåpsäng med halvskåp och en utdragbar extra säng under, en rullsäng. I mormor hem som var äldre än morfars hus från 1913, fanns en helskåpsäng har jag förstått.Jag köpte nyligen Sigurd Erixons "Folklig möbelkultur i svenska bygder. Liggmöbler" på antikvariat. Den innehöll svar på precis de frågor jag haft under senare år och jag hittade ord för de olika sängtyperna.Det här med väggfast stolpsäng är en dröm för mej att ha på bottenvåningen. En platsbyggd säng, kanske för gäster eller dagvila, med fint, skönt sänglinne. Den här bilden är för länge sen hämtad från Klässbols Linneväveris hemsida. Kanske skulle jag göra sängen lite mindre romantisk. Men hål - ett intet - utgör en vackerenkelrolig dekoration i överkant.På ett sätt liknar det här sängarna i sommarstugan från 1956. En våningssäng, en väggfast säng i två våningar men utan utsmyckning. Allt var målat i vitt men jag fick måla det hela som jag ville i tonåren då jag bodde där under somrarna. Vilka hyggliga föräldrar! Trial and error. Jag tyckte det blev otroligt fint med dalablått inne i ena sängplatsen och solgult i den andra. Nu tar jag avstånd från det hela men har lärt mig mycket av denna möjlighet att experimentera.Där, i sommarstugans överslaf, sov jag och min bästa kompis för första gången ensamma som 5-åringar. Så oerhört spännande! Vi måste ha gått och lagt oss väldigt tidigt. Då vi sovit en stund vaknade vi av att våra föräldrar stod och tittade till oss - vi som kände oss stora och kunde klara oss själva blev kärleksfullt kontrollerade av de fyra omtänksamma vuxna. (Stugan ligger 200 meter från mitt föräldrahem och 50 meter från kompisens så vi var inte lämnade vind för våg.)

Kvinnokraft att bevara
Vi två döttrar ärvde mammas hemvävda glashanddukar. Hon har själv vävt dem i vitt med röda linjer som bildar rutor. Inget ovanligt alls! Eftersom jag inte är helt kunnig på textila material TROR jag att de är vävda i halvlinne, dvs. 50% bomull och 50% lin. De är väl använda, tunna och suger lätt upp fuktdroppar och lämnar inget ludd. Mangling gör dem ännu mer förfinade. Perfekta att torka disk med, framför allt glas. Handdukarna är fållade och har en hank av bomull i mitten på var kortsida.På varje handduk har mamma broderat monogram med sitt flicknamns initialer.Efter giftermålet broderade hon med blått på vita haddukar med blå linjer. Jag uppskattar handdukarna mycket men torkar sällan disk. De kan då användas till annat eller bara ligga förvarade i linneskåpet. Att öppna ett linneskåp kan vara en fröjd!Som liten trodde jag att alla flickor var tvugna att märka handdukar, överlakan och örngott med egna monogram. Jag våndades över att behöva bli vuxen och uträtta detta storverk som kändes oöverkomligt. Så småningom insåg jag att detta inte förväntades av mej och lättnaden var enorm. Den amerikanska bäddtekniken med påslakan gjorde snabbt intåg och handdukar kunde lätt köpas. I textilslöjden (flickslöjden) fick vi dock prova att brodera ett monogram på en handduk. Det blev INTE snyggt.Med allt detta i minnet är jag desto mer glad över de ärvda handdukarna och den bevarade kvinnokraft som ligger bakom. Och mina handdukar har proveniens, det är ju mamma som vävt, sytt och broderat alltihopa.

Salix
Jag tycker mycket om 1950-talets formgivning. Kanske för att jag är uppvuxen med många prylar från den tiden. Endera tar man avstånd från det som präglat en själv, eller så tar man det till sitt hjärta. Jag hör alltså till den andra kategorin människor.Här syns bordet av alm som införskaffades av mina föräldrar till sin bosättning. Det kan användas som soffbord med lägre höjd alternativ höjas och förlängas med iläggsskivor och blir då matbord. Då krävs en stor bordduk för att dölja förhöjningen som inte är fanerad med almträ.Jag trivs med möblemanget. Det är typiskt smart för att kunna dubbelutnyttjas då man bor litet, i två rum och kök som vi gjorde uppepå andra våningen i morfars hus. Bordet är väldigt välbevarat. Det är inte polerat inför fotograferingen! Till möblemanget hör en buffé och en soffa som även är extrasäng. Möbeltyget har bevarats otroligt bra för att vara snart 60 år. De 4 stolarnas klädsel är däremot fläckigare. Det tyget ska jag lossa och sen tvätta försiktigt i tvålvatten framöver.Mattan är en ny ullmatta från ikea som jag tyckte hade bra 50-talskänsla.

Basse
En katt. En duktig mus- och råttfångare. Men också fågeljägare. Hon måste därför ha pingla runt halsen på somrarna. Förra året passade hon på att fånga svalungar precis då de för första gången flög ut genom lagårdsporten. Gissa om matte blev ARG då!? Här ser hon bara konstig och lugn ut. Halvsovande vid köksbordet... Annat är det då hon blir jagad av dumma grannkatter. Då klättrar hon helst upp i ett träd för duktig klättrare är hon också, kattgudinnan.

En vacker gåta
Det här är porträtt från morfars farföräldrars fotoalbum som jag tycker mycket om. Jag har fått låna dem av en släkting. Ju längre jag tittar på fotona, desto mer känsk tycker jag mig bli med de okända människorna som levde här för länge sen. Levnadsförhållandena var annorlunda men de är präglade av samma landskap som jag.Den här familjen har gått till fotografen iförda sina nyss uppsydda finkläder. Pappan och de två sönerna har samma rutiga tyg i sina konfektioner. Visst är det väl gulligt med rutiga familjen? Pojkarna är vattenkammade med snedbena. Mamman har en fin svart känning med oerhörd vidd i kjolen. Så vackert! Oj vad jag skulle önska att jag visste vilka de är. Med tanke på golvet som återkommer på flera foton och att inget ateljénamn finns på korten tror jag att familjen är från min by eller en av grannbyarna. De kan mycket väl vara människor som jag hört berättas om, de är bybor men namn och ansikten är inte parade ihop ännu (om någonsin). Numera försöker jag komma ihåg att alltid skriva namn och årtal med blyerts på foton från min egen tid - om någon framöver skulle stå inför samma situation som jag gör med den här vackra familjen. Skulle någon, som råkar läsa det här, känna till vilka de är blir jag givetvis glad över respons.

Begravningståg
I somras då jag besökte kyrkomuseet på Vallen, fick jag ett litet kompendium om Äldre kyrkliga seder och traditioner i socknen. Det var min gamle lärare på högstadiet som var guide och som vänligt nog skänkte mej ett exemplar. Där hittade jag ett utdrag ur min egen bys hembygdsbok med renskrivna anteckningar av Nils Olof Hörnsten som bodde i byn för länge sen (hans porträtt finns i inlägget här). Så här antecknade Nils Olof:"Min faders Nils Hörnstens begrafningsdag var fredagen den 11 januari 1878. Hans likprocess var 20 hästar från A och så var det honom till mötes å vallen, 6 hästar, således inalles 26 hästar. Vår moder Margareta Christina dog den 2 februari 1894. Hennes födelse var den 31 december 1819, således 74 år 1 månad 3 dagar. Hennes jordfästning var fredagen den 9 februari, likprocessen var 15 hästar från A och 7 hästar på Vallen, summa 22 hästar.Auktion var den 16 februari."Ju fler hästar i processen, desto viktigare person. Likhet inför döden fanns/finns inte. Något foto av en sådan procession känner jag inte till. Men jag tycker mycket om Sune Jonssons bilder och tar mej friheten att visa en här ovanför. Det är begravningsfölje för avlidne banmästaren Henrik Karlsson ca 1950. Sune Jonsson tog nog bilden från ett kyrktorn. Ungefär så här antar jag att det såg ut vid den första begravning jag var med om, morfars begravning 1963. Det här är ett avscannat foto ur min morfars systers Catharinas, Karin kallad, fotoalbum. Det är ingen släkting som ligger på lit-de-parade utan en man, garvare Lundberg, från en by i socknen. Fotot är taget av en ateljéfotograf, Hilda Andersson som var inbjuden att föreviga den döde.Vår syn på döden har förändrats rejält sen det här kortet togs, ja bara sen jag var liten. Döden, detta självklara, ska helst inte finnas, inte synas. Och just precis idag fick jag veta att min gamla kompis Elsa i Stockholm har dött, 89 år gammal. Elsa och jag, med så många års åldersskillnad, hade samma humor och trivdes så bra som grannar under flera år i samma hus på Söder. Urnsättningen med hennes aska vill jag gärna vara med på...


Annons:

Vill du tjäna pengar på din blogg?

Vet du om att du kan tjäna pengar på ditt bloggande? Genom att publicera annonser från olika affiliatenätverk på din blogg får du provision på den försäljning som dina besökare genererar. Du väljer själv vilka företag och produkter du vill marknadsföra men en enkel tumregel är att hålla sig till sådant som intresserar just dina besökare.

Nedan listar vi olika affiliatenätverk som vi rekommenderar. Besök dem alla och registrera ett konto som "Publisher / Annonsör". Därefter kan du välja och vraka mellan olika program som du vill marknadsföra. Kontakta oss gärna om du har några frågor så ska vi försöka hjälpa dig framåt. Lycka till!


Registrera konto på AdTraction - Har många bra annonsprogram för t.ex. hälsa, skönhet, parfym, smink m.m.