Annons:
ToppBlogg.se Lägg till din blogg
visa alla Allmänt Bil/MC Data/IT Ekonomi & Finans Film/Tv Filosofi/Religion Fotobloggar Företagsbloggar Hem & Inredning Humor Hälsa Kultur Litteratur Marknadsföring Mat Miljö Mode & kläder Musik Nöjen Personligt Politik Resor Sex & Samlevnad Shopping Spel & Dobbel Sport Teknik Lägg till blogg logga in & ändra blogg Om ToppBlogg.se / faq Kontakta oss

från min utpost

bloggen började som en allmän blogg kring vardagen, men nu har den kommit att handla om min bröstcancer, och hur mitt liv vänts upp och ner.

RSS Feed RSS Feed
Homepage » Besök från min utpost

Inlägg i från min utpost

Höstkänsla
Att jag aldrig lär mig! Jag har återigen tagit i alldeles för mycket, jag blir så glad, ja euforisk, när jag känner att jag orkar. Och benen orkar ju. Jag trampar på min cykel i glädje, och jag trampar lite till. Det går ju, kroppen säger inte ifrån, benen vill cykla. Endorfinerna strömmar genom mig och jag blir stor, stark, klarar allt.Sen då. Sen faller jag ihop som en tompåse. Benen är fortfarande inte trötta, men resten av kroppen är det. Jag är så trött att modet lämnar mig. Jag blir så besviken. Ska jag alltid vara sjuk?Det känns plötsligt oändligt länge sen jag var normal, länge sen jag inte ständigt blev påmind om att jag inte är som vanligt. Jag har fortfarande svårt att se mig som sjuk, jag är ju inte sjuk. Jag behandlas bara för att jag hade en cellförändring som skulle ha gjort mig sjuk om jag inte fått den här behandlingen.För sjuk, då blir man väl påverkad på något sätt, nedsatt i kraft och ork.Just nu är jag påverkad, jag är nedsatt i kraft och ork. Men nu är det inte sjukdom som gör mig nedsatt, det är behandlingen.Och för att jag får en behandling är jag ju inte sjuk….Ändå säger jag, tänker jag ” när jag blir riktigt frisk”.Återställd, kanske är ett bättre ord.När jag blir riktigt återställd.Jag cyklar iväg till vårdcentralen, jag ska ta mina blodprover igen. Men sannolikast är mina vita blodkroppar för få, så att jag måste ta nya prover på måndag. Och sen, om blodkropparna räcker, ja, då får jag min sista behandling på måndag.Det känns nästan förmätet att säga att det ska bli den sista. Vågar jag utmana ödet så? Men jag hoppas så innerligt att det inte ska behövas fler cellgiftsbehandlingar…-Tar man bort porten (port-a-cath, inopererad under huden för att ha direktingång till kroppens större blodkärl) sen, efter sista behandlingen? frågade jag sist.-Man låter den gärna sitta kvar cirka ett halvt år…VARFÖR?För att gardera sig? För att kunna använda den OM…Ibland kommer panikkänslor skjutande upp genom hela mitt medvetande. Det är framförallt när jag läst en av cancerartiklarna som jag inte ska läsa. Jag slås av att det verkligen är en allvarlig sjukdom jag drabbats av. Jag blir alldeles kall, fattar jag inte hur allvarligt det är? Går jag omkring här och trivs, mår bra, när jag borde förtvivla?Som om jag kunde göra det en enda gnutta bättre genom att oroa mig och förstöra de dagar jag har.Som om jag skulle kunna kontrollera skeendet.Ha ha, jag skrattar åt det primitiva i mitt sätt att reagera. Alldeles helt säkert är det att ingenting blir bättre av oro och grämelse.Alldeles nu, när jag sitter här och skriver, ringer onkologläkaren. Hon undrar om jag mår bra, om jag har feber, blodproverna visar nämligen att jag har alldeles för lite av de vita blodkropparna.Så fint att hon ringer.Nu vet jag att jag får ta nya prover på måndag, jag vet att jag får vänta extra, jag vet att jag ska ta en bra bok med mig.Så fint att hon visar mig den omsorgen.Och jag vet att min försiktighet är befogad, jag vet att jag gör helt rätt när jag undviker människor, även om det skär i mig av sorg att inte få delta fullt ut i den kusinträff vi har i helgen…Öland visar sin vackraste sida idag, visserligen är vinden kylig, men solen strålar från en klarblå himmel, luften står stilla i väntan på det oväder som tornar upp sig i väster.Jag plockar in mina känsligaste växter på natten, vill inte riskera att de fryser. Änglatrumpeterna, fikonet, avokadon.Natten ska komma med regn och storm. Kommer äpplena att falla i förtid?Jordgubbarna, de mognar fortfarande, men smaken blir allt surare, och de lär knappast gilla kyligt höstregn och storm. Det är bara att inse att det verkligen har blivit höst. Men en väldigt vacker höst. Oktober är månaden då bröstcancer uppmärksammas lite extra. det känns bra att så många tänker på oss. Jag blir alldeles varm när jag ser expediten på ICA bära sitt rosa band...

Mår så bra...
Nu mår jag mycket bra!Jag cyklar som en besatt, kan inte låta bli, njuter nåt så otroligt av att benen orkar, att tröttheten inte förlamar, att vinden sveper runt mig. Ja, jag njuter av motvinden, jag njuter av att det tar i…Fem goda dagar har jag framför mig.Var det inflammationen i fingret, och antibiotikan som gjorde mig så trött efter de senaste cellgiftsbehandlingarna?Eller blir kroppen van, så att den återhämtar sig bättre?Eller är det bara så att det är olika från gång till gång?Eller är det så att vetskapen om att jag nästan är i mål, gör att kraften kommer över mig?Illamåendet var värre den här gången, men styrkan nu är bättre…Det spelar ingen roll varför det är som det är, jag mår bara så bra av att det känns bra!Jag vill för evigt hålla fast vid denna starka livskänsla som jag har nu, jag vill fortsätta att se var dag som en gåva, jag vill fortsätta av att njuta också av hård motvind, när jag cyklar på Ölands alvar.Pappa och jag köpte vårlökar i går, och nu har jag planterat både tulpaner och påskliljor i krukor som jag ska driva till blom tidigt i vår. Det känns så gott att tänka på våren. Jag hoppas på en fin vår, på att mitt hår har växt ut, på att jag har återhämtat mig helt efter allt som varit.En sak klarar jag dock ännu inte av. Och det är att läsa artiklar om cancer, om bröstcancer. Ändå dras ögonen dit, jag kan inte låta bli att klicka fram det när jag tittar på en sjukrådgivningssida på nätet.Och jag blir helt knäckt. Jag läser orden om hur behandlingen gått framåt, hur bra prognoser det nu är, men jag fastnar där det står att det framförallt är goda prognoser när cancern inte har spridit sig.Och sen är det allt jag ser. Spridningen.Det är dumt, så dumt, det är ju därför jag får all denna tuffa behandling, för att eliminera riskerna som finns i och med att det har spridit sig… jag vet, jag vet.Men jag ser det bara så tydligt, jag är inte kapabel att läsa artiklar om cancer än. Och då ska jag bara låta bli att göra det! Det är inte ens säkert att jag någonsin ska läsa dem…Så plockar jag i minnet åter fram de goda historierna jag hört, kvinnorna som levt långa liv efter att ha opererats både i bröst och lymfa.Jag vet att så många, så många går och gått igenom det jag går igenom nu. Och vi kommer starkare ut på andra sidan. Klokare. Kanske tacksammare och ödmjukare inför livet.Jag cyklade till Beijershamn idag, men det blev trångt på gångvägen…

Skördefest på Öland
Öland har nu kommit till årets sista riktigt stora begivenhet. Ön svämmar över vid midsommar, då går det knappt att ta sig över bron. Sen under hela semesterperioden i juni- juli är speciellt norra Öland invaderat av turister. Vägen norrut är svårframkomlig, långa bilköer, husbilar, människor överallt.Så kommer augusti. Allt stillnar av. De turister som finns kvar är tyskar, danskar eller holländare. Caféer och butiker slår igen eller begränsar sina öppettider.September kommer, det blir än mer tomt på gator och vägar.MEN. Så kommer skördefesten.Varje grindstolpe, varje gård pryds av stora orangea pumpor. Stora fält är översållade av pumpor.Halmbalar ställs upp, pyntas pryds.Och åter rullar bilarna långsamt, långsamt i den oändliga kön över Ölandsbron.Lilla Mörbylånga som vanligtvis är så tyst och stilla kan plötsligt kännas som en storstad. Människor överallt. Facklor, marschaller, ett fantastiskt karnevalståg med dockor i medeltida skepnad. Eldslukare, gycklare.Det är fest.Jag , i min numera lite ljusskygga tillvaro, jag håller mig undan alla dessa människor. Karnevalståget följde jag igår, det är ju utomhus. Jag har min osynliga 1½m bubbla runt mig (host- och andningspartiklar ska visst inte klara mer än 1½m) kommer jag till en människomassa, backar jag, eller går en bakväg. Jag är ändå med!Likaså fick jag möjlighet att vara med på Musikteaterns generalrep i Gösslunda, häromkvällen. Utomhus. Måttligt lite folk, men ändå så fin feststämning. Vacker belysning i den svarta natten, skrönor som spelades upp på innergårdar i alvarbyn. Bara det att få komma in bland dessa vackra gårdar, sen se det vackra spelet, höra den fina musiken. Det var en upplevelse!Så, trots karantän är jag med. Nu har jag min bästa vecka framför mig. Illamåendet har släppt. Tröttheten är kvar, men den är överkomlig, och bara tanken på att det är sista gången jag kommer att slås ner nästa måndag, det gör att tröttheten är ett litet aber som minsann ska få se på annat snart. Jag ska bygga upp kroppen igen, sätta mig på cykeln, jag ska hitta kraft – utan att slås ner..Nio dagar har jag nu, nio starka dagar. Det känns som ett oändligt pärlband av kristallklara dagar. Jag blir alldeles lycklig när jag tänker på all denna tid. Nio dagar att ta vara på.Cykelturerna blir kortare, men jag ger mig ut. Njuter nå´t så oerhört av vinden, av att cykla genom det höstmätta landskapet. Njuter av att orka sitta på cykeln och föras framåt.

Prövningens tid.
Jag kan inte säga annat än att det är ganska intressant att vara med och se hur det är att ha en kropp som inte fungerar. Det är skrämmande, men i mitt fall, vet jag ju helt vad det beror på, det är som det ska vara, och det kommer att bli bättre. Därav det intressanta.Men tröttheten är så enorm, benen så tunga, går jag det minsta över en gräns spränger huvudet.Illamåendet följer mig, hela tiden, även om det blir lite bättre för var dag som går. Jag har betingat mitt illamående på en hel massa underliga saker. Ser jag mig i spegeln utan buff – huvudsvålen med det ynka lilla håret, då ser jag hallonsaftdropp för min inre syn, och mår genast illa.Tanken på nästa behandling, ja om jag bara tänker på själva datumet, den 5:e oktober, så rullar illamåendet igång.Kaffet smakar dåligt. Allting har en bismak. Men snart är jag ute ur det här.Snart kan jag gå någon kilometer, utan att måsta stanna vid första bästa bänk.Jag längtar oerhört efter att kroppen ska orka igen, efter att få cykla mig svettig, efter att få känna kraften växa till.Kanske får jag nu en större förståelse för hur det är att leva med ständiga begränsningar. Det är nyttigt. Och jag är ju så privilegierad, jag vet att jag snart kommer att må bättre.Lustigt är det att plötsligt komma på att jag föredrar att cykla på min "gäst"-cykel, hellre än på min totala favoritcykel. Anledningen är att jag måste lyfta benet två decimeter högre när jag kliver upp på den gamla! Aldrig tidigare har jag lagt märke till att de har olika hög ram!Jag har en rastlöshet i mig, vill, kan inte bara sitta och må illa och vara trött. Så jag ägnar mig åt en massa skojiga saker.På promenaderna fotar jag fåglar, det är alltid lika spännande.Jag har skurit en massa päron som jag torkat i ugnen. Det går inte att låta alla dessa underbara päron ligga och bli förstörda. Provar också att koka och frysa in. Jag ska smaka en päronhalva ikväll för att se om jag tycker om dem. Om det är värt besväret.Och jag bakar surdegsbröd, så som jag gjorde förr. Men naturligtvis med dinkel, det har jag alltid i brödet nuförtiden.Så, trots att kroppen nästan ligger helt tillintetgjord så har jag det ganska bra. Och ångest och rädsla göre sig icke besvär, nu handlar det om att parera illamående och trötthet.

Hallonsaft, rädslotankar och jordgubbar
-Dina blodvärden ligger för lågt, de vita blodkropparna .. så kan du komma lite tidigare så vi får ta nya prover?Så klart. Det är jag helt beredd på. Bara de två första gångerna var de bra, nu tre gånger i rad är de låga.Så det innebär en extra timmes väntan. Jag har en bok med mig, tänkte dricka kaffe i det luftiga fiket. Men bara av att gå in till onkologen, se alla de plastiga droppställningarna, det får illamåendet att sätta fart.Så, nej, tack, inget fika för min del. Jag sätter mig på en bänk i halvsol och läser.Men, blodet har blivit bättre sen provtagningen i fredags, så nu är det fritt fram.Hurra. Jag får må dåligt igen…Ja, det är kluvet, jag vill ju absolut få min behandling i tid, så det blir klart, men det är väldigt olustigt att fyllas av giftet, att känna cortisonet bubbla i kroppen, illamåendet krypa in i mig genom hallonsaftsslangen.Kanske är det för att målet hägrar, sista behandlingen den 5:e okt, eller så är det att kroppen har allt mindre kraft att kämpa emot, men illamåendet är värre, huvudvärken kommer. Ja, det är som en bakfylla – i flera månader. Men målet är nära. Och, jag måste komma ihåg, att det finns goda dagar också i behandlingen.Jag kör bil idag, vill numera inte beblanda mig med bussresenärer. Och det är skönt att komma snabbt hem – slippa vänta på bussar.När kroppen inte orkar, då kommer också de svåra tankarna.Den där osäkerheten. Håller livet? Kan jag lita på livet? Kan jag våga tro på en framtid?En gång cancer, alltid cancer. Eviga återfall. Svåra behandlingar. Borttynande kropp.Minnen av min klasskamrats mamma som dog i bröstcancer, minnen av andra vänner som inte klarat sig.Det är tankar jag sällan släpper fram, men de finns där.Liksom tanken på att dö. Att inte få vara med.Just nu känner jag mig immun mor cancerknölar, cellgiftet är verksamt och just nu kan det inte växa till några.Men hur kommer rädslan att ta form sen?Döden. Jag vill inte dö nu. Jag vill leva ett långt och friskt liv. Så mycket har jag ogjort, framförallt vill jag följa mina barn och eventuella barnbarn.För att alls orka med ångesten, rädslan för döden har jag kommit till ett accepterande. Jag ser det goda runt mig nu, jag njuter var dag som om den är den sista. Jag lever fullt ut i dag om jag också ska dö i morgon.Men jag ger inte upp, för det är väl inte det jag gör när jag accepterar döden?Jag ger inte upp, jag vill leva, jag vill kämpa, men jag orkar inte tampas med dödsångest.Jag skrev ett svar till en tjej på cancerfondens hemsida. Känner att jag måste läsa det också för min egen del idag, som tröst:” Inte många vänner klarar att möta om- frågorna.(om-frågorna, de tankar vi har om om om det inte går bra) De blir då förtvivlade, vill trösta bort. Och det är gott och väl, men vi måste också få tala om vår rädsla. Kanske är det där vi behöver allra mest stöd.Jag har legat många nätter och varit paniskt förskräckt för att dö, nu. Lämna livet, lämna barnen (visserligen är de unga vuxna, men ändå för unga för att förlora sin mor).Men jag har kommit fram till ett accepterande av döden. Jag ser att livet är underbart, jag vill fortsätta leva, men om jag inte skulle göra det vill jag ha så rent i min livsbok som möjligt. Jag vill ha goda relationer, jag vill känna att jag är ärlig, öppen, så nära mina kära som jag kan. Och så finner jag ett lugn, ändå, livet är gott, och det är inte antalet år som spelar roll...Där kan jag bli rädd. Håller jag på att ge upp? Jag vill sannerligen inte ge upp. Klart att jag ska fortsätta att leva. Men för att inte förstöras av ångest, måste jag acceptera livets villkor. Och i ärlighetens namn är det ju inte bara vi som egentligen måste inse livets bräcklighet. Vad som helst kan faktiskt hända vem som helst, när som helst....Vi har bara fått hjälp att se det så tydligt, och kanske därmed också hjälp att verkligen uppskatta det livet har att ge oss.Nu, under cellgiftsbehandlingen, känner jag mig immun mot återfall, men hur min hypokondri kommer att skena iväg sen, det vågar jag knappt tänka på.Ändå tror jag på fortsatt liv, tacksamt tror jag på det. Ångesten är en bakgrundston som kanske ger livet en större dynamik, och en större intensitet...”Jag avslutar med en glad bild på mina jordgubbar som ännu ger mig färska bär till frukosten var morgon…

Varma sensommardagar
Hösten har verkligen kommit. Kvällarna är mörkare, kyligare, även om solen fortfarande gör sitt. Dagarna är vackra, varma, soliga, men de är mättade av höst.Otvetydigt är sommaren över för denna gång. En sommar som varit så annorlunda, som varit lång och varm och solig. En sommar som varit vacker och blomrik, men väldigt annorlunda.Min kropp lyser vit, det brukar den aldrig göra på sensommaren.Cykeln, min älskade cykel, blir mer och mer tungtrampad. Plötsligt har hela Öland blivit de ständiga uppförsbackarnas land. Men jag cyklar ändå. Inte så långt längre, inte ens nu i min bästa vecka.Ja nu är min bästa vecka. Kraften är som störst, men den kommer inte riktigt till mig längre. Jag mår bra, jag mår inte illa, men kroppen är så tung. Jag blir trött av ingenting. Två gånger cellgift har jag kvar. Bara två gånger. På min kallelse till onkologen står:”Du har fått tid för blodtransfusion. Besöket kostar kronor.”Vad jag vet ska jag då inte alls få blod – även om mitt blod inte alltid håller vad det lovar. Och att det är kronor besöket kostar, inte euro då..Jag hoppas att de ha bättre koll på vad de sprutar i mig än vad som står på kallelsen!Mamma levde i början av sommaren, nu är hon borta. Gravstenen står på plats på kyrkogården. Pappa anpassar sig alltmer till sitt numera ensammare liv.Men vi har många planer, både pappa och jag. Vi ska plantera sticklingar, vi ska spruta rosorna med bikarbonat TIDIGT nästa vår. Innan svartfläckssjukan slår till. Vi ska köpa tulpanlökar, driva i kruka till våren. Vart de tog vägen, de tulpaner som blommade i fjol, det vet jag inte längre. Jag stoppade ner dem någonstans, men var? Tårarna svämmade över i ögonen när jag grävde ner dem. Då var jag beredd på att livet skulle upphöra, mycket snart. Jag hade ju cancer.Inte tänkte jag då på var jag grävde ner en lök.Men det är lika bra, de ska inte behöva drivas ett år till, de ska få blomma på vanlig tulpanblommningstid i vår. Så de får stå kvar. Jag köper nya till drivning.Ja, det mesta som i våras var så ofantligt farligt, det har stillnat av och blivit riktigt normalt.Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att jag inte har något hår. De tunna testar som fortfarande finns kvar glesnar allt mer.Jag ångrar absolut inte att jag valt bort peruk, jag känner mig hemma i, trivs i buff. Men är det verkligen jag, den där kvinnan i spegeln?Jag undviker folk, som sagt, i svininfluensans namn. Men samhället hjälper mig. Alla är så rädda nu, alla spritar händerna, ingen tar längre i hand. Det gör det mycket lättare för mig. Fast jag längtar efter att träffa mer folk, efter att inte vara så väldigt undvikande som jag är nu. Jag längtar efter mina vänners varma goda kramar…Drygt en månad, sen ska mina vita blodkroppar kunna återhämta sig utan att återigen slås ner… O, så skönt det ska bli. Att få känna kraften komma, och få behålla den… bygga upp kondition igen.. inte längre behöva utsättas för de illamåendeframkallande blanka, plastiga påsarna på droppställningen.I år ser jag fram emot hösten!Förresten: 22 kg morötter fick pappa på sin kvadratmeter! (klicka på bilden om du vill se den i större format)

Skördetid och vila...
Så återgår allt till det normala, ja till det nästan normala.Stina och Sam flyttar till Stockholm, de åkte igår.Jag återvänder till mitt hus.För första gången på fyra månader är jag ensam igen. Sist jag var det var innan operationen. Då när allt var bara skräck.Så mycket lugnare är det nu.Men det är underligt så mycket jag fortfarande bearbetar den där första tiden. På nätterna, när jag vaknar och inte kan somna om, då minns jag den skräckfyllda känslan när jag plötsligt upptäckte en knöl under armen. Jag duschade, tvättade mig med tvål och plötsligt var den bara där. Knölen. Alldeles för stor för att det skulle kunna vara något… Det var så overkligt.Sen besöket på vårdcentralen. Beskedet.Hur jag tapetserade och målade mitt vardagsrum som i trance, med tårarna sprutande, livet hängande i en skör, skör tråd.Det är över nu, jag är starkt igång med läkandet, men ändå återkommer de där dagarna, månaderna hela tiden. De lär väl göra det tills jag är klar med det. Chock fungerar nog så. I det akuta skedet kan man inte tillräckligt ta in det, svallvågorna finns kvar i medvetande länge, länge efteråt, tills de så småningom stillnar av.Jag längtar efter att de ska stillna av, att tankarna på vakennätterna finns på annat håll.Nu går jag in i en tredje-vecka igen, den bästa veckan, kraftveckan. Fast krafterna hinner inte riktigt ikapp, kroppen är fortfarande så tung och orkeslös, illamåendet skvalpar lite lätt.Men jag ser ett slut på det hela, OM mitt blod håller blir min sista behandling precis om en månad!En månad, vad är det? Ingenting, nästan. Sen ska ju också den kuren göra sitt, men tre veckor efter det, dvs slutet av oktober, då ..Vi kör över Ölandsbron, Sam kör bilen, han är en skicklig förare, om än ovan vid högertrafik, men ung, snabb, vaken, alert – van vid hektisk indisk stadstrafik. Jag sitter tryggt och tittar ut genom fönstret, ser människor på en klippa ligga och solbada, hoppa i vattnet, röra sig fritt bland vågor och klippor.Och plötsligt slår det mig att nästa sommar – då ska också jag.Kan det vara så att också jag kan få en riktig sommar, kunna vara i solen, kunna kasta mig i böljorna…? Det känns utopiskt, men jag vill verkligen tro på det.Den här sommaren ska vara en parentes i mitt liv. Jag längtar efter att se på den som DÅ.Svininfluensan börjar sprida sig., det pratas inte om annat. Jag har min egen lilla strategi. Det är ovant och lite tråkigt att inte kunna krama om mina vänner. Att inte ta emot den stora varma kramen som bjuds.Men det är en tid. Jag väljer också bort buss nu. Jag har bestämt att jag ska ta bilen till behandlingen de sista två gångerna. Det känns som om jag har blivit nojig, men jag tror nog att jag är förnuftig, och jag vet att det bara är en tid. Jag brukar ha bra immunförsvar, jag brukar klara mig bra, men nu måste jag vara klok. Jag har absolut inte lust med mer komplikationer, det räcker med mitt finger.Solen skiner, frukten dignar i trädgården. Äpplena lyser röda, men de behöver mer tid för att utvecklas fullt. Päronen är klara, och plommonen på mitt lilla nyplanterade träd..Pappa ska skörda sina morötter idag, han har odlat på en kvadratmeter, utlyser en tävling i grannskapet: Vem kan gissa hur många kilo det blir? Närmast gissning belönas med halva skörden.Jag ska gå dit med kameran.

Vaccinationer och vanligt liv... samt lite trädkrypare
Nu har han alltså kommit, Samuel från Bangalore, Stinas man. Så vackra de är, så lyckliga ihop, han och min Stina.Det känns väldigt fint att ha honom här, även om jag håller hårt på 1½m avståndet. Det håller jag på även vad det gäller Stina, som åkt tåget, jobbat på sjukhuset, träffar folk.Ja, jag känner att jag bygger upp en folkskygghetsbubbla, med en och en halvmeters radie.Spritar händerna, så ofta jag kommer ihåg det.Ändå tycker jag nog att det är märkligt att man nu ska vaccinera alla skolbarn i Kalmar län! De ska vaccineras för en influensa som enligt alla rapporter inte alls är särskilt farlig för den enskilde. Kanske fråntas de därmed möjligheten att bygga upp sitt naturliga skydd, så som vi äldre fått göra vid de stora influensaepidemierna Asiaten och Hongkonginfluensan? Naturligtvis är det bra för samhällsekonomin att inte alltför många blir sjuka – men är det moraliskt riktigt att låta skolbarnen stå för det?Dessutom ska vaccineringen börja om en månad… hinner inte influensan komma igång innan dess?Nå, för min alldeles privata del är det klart att jag är glad om influensan inte är i omlopp just nu, när mina blodkroppar ligger i botten… I måndags fick jag min fjärde behandling. Också den här gången var det tveksamt, då blodkropparna, de små vita, inte alls hunnit återhämta sig. Men nya blodprover togs, och nu var det ändå fritt fram. Fingret och dess inflammation håller sig på mattan, fortfarande rött och lite irriterat, men inte mer än att det gick att pumpa in giftet i kroppen.De är så otroligt gulliga och vänliga på onkologen, jag känner mig mycket väl omhändertagen.Men jag behöver bara tänka på droppställningen och påsarna med de olika vätskorna som droppar in i min kropp, för att illamåendet ska ta fart.Surret i kroppen när cortisonet kryper in.En lätt yrsel. Smaken i munnen.Nej, det är skönt att jag bara har två gånger kvar nu, två gånger, sen ska den här delen av behandlingen vara över.Jag åker buss, ser människor överallt. Tvåbröstade kvinnor, alla ser ut att vara tvåbröstade –men det ser ju faktiskt också jag ut att vara…De har hår på huvudet, alla har hår på huvudet. Fast några kanske har peruker.Några röker! Många röker! Hur kan de? Hur kan man frivilligt dra i sig cancer?Så går tankarna just när jag åker in till min cellgiftsbehandling, och då hamnar jag i självömkande orättvishetskänslor igen.Det hänger också ihop med tröttheten. När tröttheten kommer, då behöver jag hitta tillbaks till de där goda historierna. Som den min granne berättar om sin mor och mormor som båda opererats för bröstcancer, med spridning till lymfan, och mormodern dog av ålderdom, mamman lever nu och är över 85 – hon lider inte alls av sin fd cancer.Jag vill också minnas den friska havsfläkten jag kände när öronläkaren så övertygat sa att det är klart att det går bra, men en tuff behandling, det är det, en svår tid…Jag måste minnas att det ska gå bra.Jag måste fortsätta att tro.Och det gör jag, allra oftast.Jag är uppumpad av cortison, kinderna blossar, en oro sprids i kroppen, jag kan inte sova på nätterna, rastlösheten springer i kroppen dag och natt. Men det är snart över. Jag tog min sista cortisontablett för den här gången i morse. Så blir det lugnare. Så sover jag bättre.Men jag måste minnas att det ska gå bra.Jag måste hitta övertygelsen.Den hittar jag bland mina rosor, när jag tittar på pumporna som slingrar sig likt Jacks bönstänglar i sagan, ut över gräsmattan.Ja, jag tycker mig verkligen kunna leva i nuet. Jag uppskattar varje dag, jag älskar varje liten grå sten på vägen där jag går. Men vågar jag lita på livet igen? Vågar jag planera en framtid, vågar jag tänka tanken att köpa en biljett till mina drömmars Italien… tänk om cancern slår till, eller om något annat katastrofalt händer...? Jag vet att man aldrig kan vara garanterad för någonting, men jag tror att man måste kunna våga lita på livet, och planera för det ändå… Kanske är det det jag måste försöka lära mig nu. Att hitta den naiva tron på det självklart goda i livet.Jag såg förreasten en så vacker liten fågel i mitt äppelträd, häromdagen, tog ett foto. Aldrig har jag sett den förr. Men, nog blev jag lite besviken då jag läste i min fågelbok att det är en trädkrypare, en vanlig fågel som inte alls visar skygghet för människor! Jag trodde jag sett något märkvärdigt! Men söt är den, likafullt. Och måste allt alltid vara så märkvärdigt?

Välkommen Sam!
Sensommaren kommer med ockrafärgade åkrar, halmbalar i rullar, mognande frukt på träden och en högre, klarare luft. Stora, skränande flockar av gäss flyger fram och tillbaks över himlen. Och vi väntar på svärsonen som kommer i morgon.Det är spännande vill jag lova. Han kommer flygande från Bangalore, det är hans andra resa till Sverige, hans nya hemland.Men han har det bra förberett, jobbet ordnade sig för en månad sen. Han har jobbat många år i Indien som animatör, och har nu fått anställning i Stockholm. En f d arbetskamrat från Bombay jobbar på samma firma.Bostad har de också fått tag på, så det blir bara allt det där andra, språket, anpassningen till det nya landet, tankar som hänger kvar vid familjen där hemma.Det känns så väldigt länge sen vi var på bröllopet i Bangalore. Det var i januari, men det känns som i ett annat liv.Det ska bli så fint att träffa honom igen, Samuel.Men, så har vi det där med min frivilliga karantän.Han kommer med flyget från Bangalore. Staden där minst nio personer dött i svininfluensa.Han har suttit många timmar på flyg, och om det är någonstans smittor sprids, så är det i flygkabiner. Även andra influensor och förkylningar…Jag vågar därmed inte möta honom den första veckan, inte inomhus.Så jag flyttar till pappa.Det kan nog också vara skönt för Stina och Sam att få bo för sig själva, nu när de äntligen träffas igen. De har ju inte setts sen i maj...Jag räknar med att vi ska sitta ute i min trädgård, dricka kaffe i bersån, äta äppelkaka och nybakat bröd.Prata om stort och smått.Sen efter en vecka kan vi åka ut på bilutflykter, då kan vi sitta inne tillsammans på kvällen allihop. Några dagar blir det nog, innan det unga paret drar upp till Stockholm och det nya livet där.Han kommer alltså på måndag.Jag ska få min fjärde behandling samma dag. Lite dåligt timat, ändå vill jag absolut inte hoppas på att mitt blod är så dåligt att behandlingen blir uppskjuten än en gång. Jag vill få det gjort.Det är precis nu som jag har kommit till mitten på behandlingen.Och nu börjar jag känna av tröttheten också under de goda dagarna.När tröttheten kommer är det svårare att hålla modet uppe. Det är då som rädslorna tar fart igen, tankar på återfall, på spridning, på dyster framtid.. Rädslan finns där. Men jag måste lära mig hantera också den. Rädslan är en del av livet. Jag ska verkligen försöka att leva fullt ut, varje dag. Rädslan ska inte få förstöra mitt liv.Jag har flera gånger kontrollerat lufttrycket i cykeldäcket när jag satt mig och ska cykla iväg. Det går så trögt. Det är så tungtrampat.Tröttheten har tydligen kommit ner till benens muskler också nu – men ändå kan jag cykla utan större ansträngning, bara jag inte cyklar fort.Och likafullt njuter jag av vinddraget, av den svalkande vinden i mina fladdrande kläder. Av dofterna och av de mättade ockrafärgerna på sädesfälten.Äpplena växer och blir rödare för var dag. I fjol kom fåglarna och hackade i de rödaste äpplena, ett hack i vart äpple… blänket från cd-skivor hoppas jag ska skrämma bort dem i år.En liten hittekatt har hittat oss... han är bara SÅÅÅ mjuk och gullig.

Goda dagar igen.
Kanske behövs det tio dagar av ständigt illamående för att man till fullo ska känna hur underbart det är att inte må illa?I söndags tog jag min sista antibiotikatablett, illamåendet försvann och livet känns som en frisk kristallklar fjällbäck. Luften är krispigt klart att andas. Magen tål kaffe igen, underbart starkt gott Zoegakaffe.Kroppen vaknar upp efter den senaste cellgiftsbehandlingen och jag känner åter hur livet är möjligt. När jag sätter mig på min cykel, då finns inte tröttheten längre. Benens muskler vet tydligen inte om att de borde vara trötta, jag känner blodet strömma genom varje åder, vinden fladdra i mina tunna långärmade, långbenta kläder, så som vinden en gång fladdrade i mitt hår.Tröttheten finns inte när jag sitter på cykeln, och jag svischar fram på cykelvägen… stannar och plockar ett äpple från ett förvildat äppelträd… känner skogens dofter, ser solens blodröda klot gå ner i Kalmarsund.Att kliva ut ur det stora tunga i cellgiftsbehandlingen, kliva ut i nästan normalt liv, det ger en sån kick. Och tänk, i oktober, då kommer jag förhoppningsvis att ha gjort min sista cellgiftsbehandling, då växer styrkan i kroppen för var dag – utan att åter slås ner.Tre omgångar till.Tre gånger illamående-morgnar.Tre gånger cortisonuppblåsthet.Sen. Sen är det över så här långt.Visst är vi underliga vi människor, som har så svårt att verkligen njuta av att allt fungerar som det ska, njutningen kommer ofta först när vi återfår något vi saknat.Men. Hur skulle det vara om vi skulle gå och vara tacksamma var gång vi drog ett andetag och kände att luftutbytet i lungorna sker som det ska?Eller om vi skulle omgärda varje hjärtslag med förundran och tacksamhet? Vi skulle aldrig kunna fungera i det vanliga livet.Någon sa till en fd bröstcancerpatient:-Var glad för att du kan oroa dig över småsaker igen, då är du frisk!Och kanske är det så. Sjukdomen har förbleknat och de vanliga små oros-sakerna träder in istället. Kanske är det där lyckan ligger, när livet bara är så vanligt att vi inte ens märker hur fantastiskt det är? Vi bara vet det längst inne i oss...Men än är det en ny upplevelse var morgon när jag vaknar och inte mår illa. När jag förundrat känner hur underbart det är att orka cykla.

Tankar i äppelträdets skugga..
Dagarna är väldigt varma. Men under mitt äppelträd är det svalt och skönt. Och Nesbös: "Smärtans Hus" är så obehagligt, frapperande spännande och bra, att jag inte orkar mer utan lägger den åt sidan en stund och tänker istället.Jag fortsätter att gnälla. Det känns nämligen tungt nu. Antibiotikan smakar ständigt illa på tungan, tre tabletter om dagen i oändlighet… Kuren tar slut på söndag, men det sipprar var ur såret som blivit på det inflammerade fingret…Ortopedläkaren ville inte öppna det, det skulle vara så enkelt, men inte nu, inte med cellgifterna… Jag vill absolut inte måsta äta mer antibiotika….Nå, det kanske är bra i morgon.Och tröttheten, den totala tröttheten som jag har lärt mig brukar dyka upp några dagar efter cellgifterna, den håller mig i sitt grepp. Benen väger ett ton styck. Fyra sjukhusbesök och två vårdcentralsbesök på två veckor, det har varit väl mycket. Det är därför jag gnäller. Så, nu har jag gjort det, nu är jag klar med gnället för den här gången.Egentligen tror jag att det är viktigt att man får gnälla av sig ibland, berätta vad som är jobbigt. Känner man att man blir lyssnad på, då behöver man inte fortsätta att gnälla. Jag tänker mycket på hur olika bemötanden känns.Jag var till en öronläkare också i veckan. Jag var trött, illamående och betryckt när jag kom. Läkaren var en mycket fin äldre man. Han gav sig god tid, han verkade genuint intresserad av öron, hörsel och bullerskador. Förklarade ingående hur min hörselkurva såg ut, vad det betydde osv. Och vi pratade lite om min cytostatikabehandling. Han mötte mig med medkänsla, med stor människokärlek. Han sa att det innebär en svår tid för mig. Men jag såg det glittrande havet i hans starka övertygelse om att det kommer att gå bra.Ja, så underligt, när jag tänker på stunden där hos honom, ser jag HAVET, kristallklart och svalt. Illamåendet försvann en frisk stund och min lättnad över att jag naturligtvis kommer att bli frisk, svallade in på glittrande stränder.Det är lätt att försöka trösta, att försöka övertala någon som har bekymmer, sorger eller rädslor. Vi vill ju så gärna hjälpa. Vi vill ta bort det onda.Men oftast blir det bara fel, tröst känns som att man inte blir tagen på allvar. ”Trösten” gör att man känner sig inte ha rätt att vara ledsen, sorgfylld eller rädd. När jag är ledsen är det inte lösningar jag vill ha. När jag gråter vill jag inte ha ord som gör att tårarna stannar upp. Jag vill bara bli lyssnad på, bli tagen på allvar – det är riktig tröst! Och kära ni… ni lyssnar. Det ger mig tröst! TACK


Annons:

Vill du tjäna pengar på din blogg?

Vet du om att du kan tjäna pengar på ditt bloggande? Genom att publicera annonser från olika affiliatenätverk på din blogg får du provision på den försäljning som dina besökare genererar. Du väljer själv vilka företag och produkter du vill marknadsföra men en enkel tumregel är att hålla sig till sådant som intresserar just dina besökare.

Nedan listar vi olika affiliatenätverk som vi rekommenderar. Besök dem alla och registrera ett konto som "Publisher / Annonsör". Därefter kan du välja och vraka mellan olika program som du vill marknadsföra. Kontakta oss gärna om du har några frågor så ska vi försöka hjälpa dig framåt. Lycka till!


Registrera konto på AdTraction - Har många bra annonsprogram för t.ex. hälsa, skönhet, parfym, smink m.m.