Annons:
ToppBlogg.se Lägg till din blogg
visa alla Allmänt Bil/MC Data/IT Ekonomi & Finans Film/Tv Filosofi/Religion Fotobloggar Företagsbloggar Hem & Inredning Humor Hälsa Kultur Litteratur Marknadsföring Mat Miljö Mode & kläder Musik Nöjen Personligt Politik Resor Sex & Samlevnad Shopping Spel & Dobbel Sport Teknik Lägg till blogg logga in & ändra blogg Om ToppBlogg.se / faq Kontakta oss

Idebloggen

Kreativa idéer med satir och eget utlämnande.


Homepage » Besök Idebloggen

Inlägg i Idebloggen


Som komunal PR man.Under alla åren inom marknadsföreningen i Piteå och alla event och medverkan i många marknadsföringsåtgärder för Piteå och för de företag jag jobbade för, så fanns det en man som ständigt dök upp som gubben ur lådan, och det var Axel Bogren.Axel var i början snickare från Lakafors, några kilometer utanför Norrfjärden. Han hade en liten snickerifabrik inrymd i uthuset i Lakafors. Han snickrade olika saker till ortens befolkning. Köksskåp fönster och dörrar var hans specialiteter. Men han var också mycket intresserad av politik. Så intresserad att han så småningom hade suttit av så många socialdemokratiska möten, att han blev vald till kommunalråd i Norrfjärden. Norrfjärden var på den tiden en egen kommun.Ja, satt av och satt av!Axel Bogren satt aldrig särskilt tyst på mötena. Han ville styra och förändra. I den nya förändrade storkommunen som han var med och smidde ihop, där fick han jobbet som ansvarig för bland annat fritiden i staden. Förutom detta i många år som ordförande i kommunfullmäktige. Han fungerade såväl som borgmästare som reklamman för Piteå kommun.Han vigde de som önskade att gifta sig borgerligt och han tog hand om alla de delegationer som besökte Piteå. Dessutom en dansant herre.Han var med sitt öppna sätt tacksam att intervjua. Var det för tyst omkring honom så ställde han så att han skickade ut något kontroversiellt eller annat till någon på Piteå tidningen.Han var med och startade vänortsutbyte med den franska ön i Västindien, Sant Bart. Han fick fullmäktige att godkänna att han skulle kunna åka dit och representera Piteå.Självklart som ett svar på folk som hade gästat Piteå på grund av det arbete som advokat Per Tingbrant lagt ner på att skapa förutsättningar för detta.Tingbrant och Axel blev goda vänner. Vänner som gärna gjorde saker som gagnade samarbetet vänorter emellan. Jag antar att alla dignitärer från sant Bart har säkert fått Axels berömda flugsmälla. Bekant för säker död för såväl stora som små kryp. Gjorda av Garvaren från Bölebyn. Hann startade ett nakenbad i Piteå. Inte precis för att folk skulle bada näck. Nej, det var naturligtvis ett PR drag av honom. Det har skrivits spaltkilometrar om detta bad.Kommunen avsatte nästan inga pengar för att göra PR . Desto svårare var det naturligtvis att med dessa begränsade medel få ut något större värde av de insatser som gjordes. Det gällde för Axel och för alla att trolla med knäna. Men man engagerade sig.Han hade han bett mig att följa med till Finnland för att på ett antal ställen ha Work shops.Tillsammans skulle vi visa upp hur fantastiskt Sverige och speciellt Piteå var.Jag var vid detta tillfälle anställd av Piteå Havsbad.Med på resan var också Tage Markström. Han var fritidschef och var den som tillsammans med Axel höll i marknadsföringen av Pite Kommun. En reporter från Piteås egen tidning skulle också vara med. Allt för att få det hela väl dokumenterat även hemmavid.Han förberedde dessa träffar med finnar och framför allt det Finska tidningsfolket som var inbjudna.Material kring havsbadet och möjligheterna till resor till och från Finland. Den tidning som Havsbadet hade utgivit i två nummer fanns med i stora buntar. Förföriska bilder från våra fina restauranger och från vår playa.Natt klubben och showerna som kunde avnjutas nattetid förutom att sova.Tage Markström kom med ett antal Vykort och några PR blad om staden. Axel med ett antal böcker flugsmällor och snickrade Pitepaltar.Uppgjort var att kommunen skulle göra marknadsåtgärderna i form av att bjuda in kommunfolk näringsliv och tidningar.Jag bad på vägen dit att få titta på vilka som fått inbjudan. Visst, allt i god ordning.Vi skulle ha fyra stycken Workshopar i fyra olika städer. Vi började med Uleåborg den första dagen eftersom det var en bra lång väg dit. Den andra dagen frukost shop i Jakobstad och sedan eftermiddags shop i Karleby för att avsluta med att köra ner till Wasa. Inom parantes en häftig dag med många mil i bilen. I Wasa hade vi dagen efter Frukostträff.Jag körde eftersom jag hade tjänstebil.På vägen mot Uleåborg så ber Axel att få stanna för att ringa några samtal. Vi stannar på en bensinmack i Kemi. Axel blir borta nästan en hel timme. Jag frågar Markström vad som har hänt. Inget särskilt tror jag, svarar han. Men om jag känner Axel rätt, så har han missat att ringa de kontakter som vi ska möta. Å, de är det han gör just nu.Axel kommer tillbaka strålande glad. Han säger att han har haft kontakt med de tidningar som finns i Uleåborg och samtliga har lovat att infinna sig. Dessutom har han naturligtvis ringt Borgmästarinnan och någon annan inom kommunen och de kommer. De skulle dessutom ordna så att en eller annan resebyrå också skulle finnas där.Har Du gjort detta nu frågar jag?Axel försöker att tona ner det hela med att han varit upptagen med så mycket annat att han inte hunnit förrän nu. Men det ordnar sig ju, tycker han.Hur är det på de andra ställena då, frågar jag?Men herre gud, utbrister Axel, jag har ju hela kvällen på mig. Så det blir inget problem.Hans filosofi var att det alltid ordnade sig till sist. Å, visst gör det.Den som skulle vara till hans hjälp i första hand var ju Markström. Han hade emellertid inte samma syn på saken. Men han var å andra sidan van vid att det strulade en del innan saker och ting löstes. Å andra sidan var han bra på att hålla en viss ordning på saker och ting runt Axel.Vi ställde upp våra skyltar och la ut våra saker. Bjöd på en liten smörgås och till det pilsner eller läsk. Det var kommunen som satte normen för det som skulle bjudas på.På denna tid hade vi båtförbindelse med Jakobstad varför vi rönte störst lycka i den staden med vårt budskap.Tre hektiska dagar med samma procedur alla dagarna. Att sedan ta Wasabåten hem mot Sverige kändes riktigt skönt.Tages vykort var slut. Mina tidningar hade gått åt. De sista hade jag lagt ut på färjan vid sådana ställen där jag trodde att de skulle ha någon läsare.Under denna resa lärde jag mig att allt som sagts om Axel Bogren inte var sant. Många tyckte nog hemmavid att han uppträdde som en pajas ibland. Kanske gjorde han det. Kanske med flit. Men han var verkligen drivande i de frågor han tog sig an. Axels flugsmällor var slut. Men alls inte Axel. Han lät sig villigt intervjuas på alla platser när vi andra pustade ut. Man såg riktigt hur han trivdes i den situationen.Jag kunde se att hans engagemang för Piteå var verkligen äkta. En hedersman. Ja så kunde det gå till när man gjorde PR för Piteå Och för våra företag vid denna tidpunkt. http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/


Oljebolaget Shell.Opersonligt Penninghungrigt.Jag satt i följande styrelse inom Shell.Sannes – Billisten – Mittoljor – Oljecenter Umeå. – Törns oljor Karlskrona.Att vara anställd inom ett bolag som Shell har både fördelar och nackdelar. Jag har alltid liknat Shell vid ett stort långt tåg. Rälsen är utlagd, tåget tuffar på. Att det kommit snö på rälsen eller ett och annat hinder, det plogas utan förbarmande bort. Man inte ens märker det. Resenärerna, de anställda märker det som små knappt hörbara knäppningar i stolen de sitter på. Livet går vidare. Det är tänkt att tåget ska stoppa vid stationen här och där. Det gör det också. Att det är kris, krig och farsoter runt omkring tåget bekymrar inte resenärerna. De är tillsagda att vara trevliga med varandra i möjligaste mån samt att sköta den syssla de har på tåget. Med jämna mellanrum kommer det ett telex från cheferna som skådar ut över de många tågen som ges direktiv för vidare färd. Återkoppling till dessa telexskickande gudar behövs inte. De behöver inte veta hur livet förhåller sig. Det blir i alla fall på det sätt som dessa gudar har bestämt. Blir det fel, så är det också rätt. Man är så stora i sin affär att det är löjligt att bry sig om småsaker.Människorna som jobbar inom denna sfär, blir givetvis färgade därav. Man vet att om man sköter sig, så har man arbete till döddagar. Sköter man sig dessutom bra, har man chansen att stiga i graderna. Stiger man i graderna så får man pröva på många olika jobb inom bolaget. Jobb man duger till och jobb som man borde ha undvikit. Man får ett antal underställda som är inne i samma ekorrhjul och vill oftast vara chefen till lags. Kommer man riktigt högt i organisationen så får man bara behålla jobbet under två till tre år. Då ska man byta till nytt arbete inom koncernen. I de allra högsta befattningarna dessutom i utlandstjänst under något år.Allt detta låter som om det vore det bästa av världar. Men det är det inte. Dels blir man ibland fast i ett arbete som man inta var bra på. Bedöms kanske efter detta och får en nedåtgående spiral i företaget. Dels får det ofta den tendensen att de allra flesta som tillträder en ny befattning vill efter en kort betänketid revolutionera och göra om det arbetsområde man satt att sköta till något annat och bättre. Det ger ryckighet och blir svårt att hantera för många medarbetare.Gudarna styr.För gudarna som styr dock inget problem. Lite gnabb kanske. Tåget rullar.Är man duktig så kan man vid sextio år ha ett bra arbete.Men där slutar det hela. Är man sextio så är det bryskt ut ur företaget. Om man vill eller inte.Efter sextio får ingen chef i högre befattning ha kvar sitt arbete. Man får gå hem den sista dagen man är 59 år. När den än infaller. Kontoret städas ut och fönstren öppnas för luftning. Nya kvastar skall in med det snaraste. Avtackning, ja då. Sen då? Är man glömd. Ja då.Jag minns en av de fina cheferna under den tid jag jobbade inom systemet som hette Albert Ubbens, Som hade varit i Shell toppen under några år. Ute i välden som chef i olika länder. Han slutade sin bana som försäljningsdirektör på Shell Sverige. Han satt som styrelseledamot i Polar Olje AB som var det bolag där jag basade i norra Sverige. Han satt i vår styrelse för att utöva kontroll på att vi skötte oss.Denne man, som inom parantes sagt var en väldigt fin människa, slutade som alla andra på sextioårsdagen. Efter att det gått några månader tänkte jag, att det skulle vara trevligt att träffa Ubbens igen. Så jag ringde honom och frågade om han möjligen kunde ställa upp för att äta en lunch med mig en dag när jag likväl skulle till Stockholm. Jag beställde tid med honom till kl 13 00 på Stallmästargården. Hade bokat ett bord där vi ostört kunde prata med varandra.På min fråga om hur livet utanför Shell gestaltade sig, berättar Albert följande.Jag har ett hus på Gottland dit jag åker från och till. Men, Shell har jag inte hört ett ljud ifrån. Nu började det rinna några tårar efter Alberts kind. Du är den första kontakt jag haft sedan jag slutade. Ingen har ringt, ingen har hört av sig. Inte trodde jag att man kunde dö så snabbt från ett företag man varit trogen i ett helt liv.Vi mindes konferens nere i Portugal med enorm skaldjursmiddag på kvällen. Vi mindes när vi tillsammans med våra fruar spelat golf tillsammans. Hur vi jobbat ihop och trivts därmed.Albert hade stor erfarenhet från ett liv i systemet och hade under åren varit ett bra stöd för mig. Jag tackade för hans insats i vår styrelse och lyckönskade honom till en tid utan Shell men med golfklubba och hustru i handen.Undrar om Shell än i dag haft någon kontakt med honom?Kanske har gudarna, men också medarbetarna glömt honom.I detta bolag hade vi nu frivilligt valt att finnas. Jag med 9,9 % ägande av bolaget. Shell med resten. Finurligt uträknat på det sättet att man nu kunde föra in det under koncernen utan problem.Men också det var jag väl medveten om. Den tidens starke man var Bergman från Älvsbyn med VD Jan – Olof Eriksson. Han var den som hade kommit på den goda iden att fört att öka marknadsandelarna i Sverige för Shell, så skulle man köpa upp lokala bolag och lägga dem i en grupp av dotterbolag som Shell redan hade. Där skulle de få arbeta efter eget huvud och skapa vinster för Shell.Så och vi.Ingen skulle berätta för oss vad vi skulle göra eller inte. Vi skulle få fortsätta som förut. Med Inköp och försäljning. Men vi skulle naturligtvis få den stöttning vi behövde om vi bara bad om detsamma.Å andra sidan fick vi klara ut pengar och annat utan annan hjälp än att Shell var huvudaktieägare.Det gjorde att det så småningom blev en del bekymmer med att se till att vi hade tillräckligt med sådana.Man var en sliping partner ägare.I bolaget fanns ytterligare ett antal dotterbolag som man nu kopplades ihop med. Man kopplades ihop med för att lära och för att lära ut. Jag satt i andras bolags styrelser, medan jag hade någon från annat dotterbolag i min styrelse.I min styrelse hade jag en man från Thörns Oljor i Karlskrona. Det var Raune Joukola. Han var finnländare född, men hade bott större delen av sitt liv här i Sverige. Han var en duktig man och gjorde goda affärer. Ett av skälen till att han satt i min styrelse var, att han var duktig på att köpa in varor. Att köpa in varor var viktigt på grund av att vi sålde en hel del tjockolja och ville ha den ryska kvalitén, som oftast kom genom små båtar från det inre av Sovjetunionen. Oftast låg det på båtar med tre till fyra tusen kubikmeter.Det var en tjockolja som var i viskositet tunn och lättflytande. Oljan köptes ofta av Naftojl, som var en stor importör och broker av Ryska produkter. Det gick så till att man lyssnade av vilka laster, som låg ute på vattnet till försäljning. Ibland ringde man till ett eller flera företag och sa att man kunde tänka sig att vara intresserad av en last. Deras säljare ringde sedan upp och erbjöd sina tjänster i form av laster, som ännu inte hade mött sin nya ägare. Man gjorde upp om priset för lasten och sedan var det hela över. Inga papper, inga ord över hur det skulle betalas. Alla parter visste exakt hur marknaden fungerade. Båten kom till kaj, tömdes på innehåll och sedan skulle fakturan betalas inom tre dar. Ej korrekt betald vara inom stipulerad tid, innebar ingen mer last, av någon säljare. Man betalade för det man avtalat om, att man köpt. Därmed ej för det man fick. Det kunde skilja ganska väsentligt på dessa siffror. Skepparna kunde Ex.vis köra på produkten, vilket knappast var ovanligt. Eller också lät man temperaturen gå ner på lasten, vilket gjorde att skepparen sparade pengar på att inte värma lasten medan transporten skedde. Dessa egenheter lärde man sig och stipulerade regler för vilken temp som man tog emot. I vårt fall ville vi ha oljan minimum 38 till 42 grader C. Stelningspunkten var för övrigt, oftast omkring 32 grader.Många var de fartyg som fick ligga ute på redden och köra värmepannorna för att värma produkten, innan vi godkände lossning.Men det var en hård värld vi levde i. Standard var att det saknades åtminstone 100 kubikmeter på varje last. Saknades det mer än 125 kubikmeter fick man klaga till säljaren som klagade till rederiet som klagade till osv. det blev aldrig riktigt klart, varför man fick finna sig i saken. Å andra sidan blev vi med tiden ganska skickliga på att mäta in dessa båtar. Om vi fann att det var allt för mycket vatten som läkt in i oljan eller att vi såg att den volym som conossementet talade om för oss att den skulle rymma, inte stämde så togs detta upp innan vi påbörjade lossning.Vi köpte många båtar tillsammans med Raune av skiftande kvalité.Jag satt i Sannes styrelse Göteborg, I oljecenters styrelse Umeå, i Mittoljors styrelse Sundsvall, och i Billisten styrelse i Stockholm.Många av dotterbolagen hade karismatiska ledare vilka ofta hade en annorlunda syn på Oljeaffärer gentemot Shell.Shell ville egentligen att vi skulle göra avtal med dem om leveranser. De godkände så småningom inte att vi gjorde affärer med andra, annat om vi kunde visa att vi handlade billigare än av Shell. För att ytterligare locka oss i fällan att få in oss i sina leveransplaner, skapade man ett bonussystem som skulle utfalla i bestämd ordning om man köpte genom dem.Vi var några olydiga som gärna köpte utifrån.Sannes.Nåväl, Sannes var ett stort bolag som hade många anställda och sålde det mesta till fartyg över hela välden. Färjor lastfartyg stora som små köpte bunkerolja genom sannes. De hade också en egen affär runt Göteborg på villaolja och liknande. Den hade man fått genom att inkorporera Shells volymer på Göteborgsområdet. Man var helt enkelt inte särskilt kunnig att hantera denna typ av besvärliga små infernaliska villakunder.Det var lite av min uppgift att bistå med i vart fall råd om denna marknad. Deras VD hette Lejf Patriksson.Sannes var det bolag som en gång Tedde och Anders vall hade styrt och ställt inom.Patriksson blev VD i bolaget kanske mera av en slump än av annat. Han skulle nog bättre ha passat som direktör för Shell än för ett dotterbolag i Shell. Han var medlem i The Royal Bachelors' Club och bar huvudet högt. Kanske var det inte så uppskattat inom bolaget, eftersom Patriksson fick byta arbetsuppgifter så småningom. Även inom dotterbolagsgruppen hade man ett litet grått öga till honom. Man tyckte att han hade maner som inte passade i den gruppen.Hans fru Lena, var en charmerande kvinna, som dessutom var en mycket duktig säljare. Hon gjorde affärer över hela välden. Sannes absolut duktigaste medarbetare.I ett försök till att stärka Sannes på marknaden i Göteborg så underhandlade jag med en god vän från mitt tidigare liv inom ARA, Lennart Hansson numera direktör för ett Elbolag och en fru som har ett stort oljebolag Svea Energi AB. Han började hos Sannes och tog det mesta av kunderna i Kungsoljor Kungsbacka med sig när han flyttade över.Han trivdes emellertid inte med att jobba för Patriksson viket ledde till en brytning som ledde till att han nu har en stor del av massmarknaden (villaoljemarknaden).Billisten.I Billisten som var ett annat företag som Tedde hade skapat och som Shell nu ägde drevs en bensinstationskedja som hette billisten. Man hade många bensinstationer men en väldigt yvig organisation. Egentligen var det inte många av dessa stationer som Shell ville ha, men ett antal förstås. Däremot så var de ju ett gissel på marknaden därför att de höll ett lågt pris, och därmed saboterade man handelsmarginalen i första hand i Sydsverige. Ganska snart bestämdes att stationskedjan skulle bli ett Second Brand till Shell. Det skulle på orter där stationerna konkurerade med varandra samordna priserna så, att inte bolaget förlorade pengar.( Läs höja priserna)Under samma varumärke har Shell numera samlat även andra inköpta mackar och butiker, vilka inte når upp till den standard man vill skall prägla en Shell station.Jag minns första gången jag kom till detta kontor som hade varit Teddes kontor på Strandvägen i Stockholm. Det mäktiga styrelsebordet importerat från England av glas. Skivan var ca en halv meter tjock och nog en sju åtta meter lång. Man hade fått ta upp ett hål i väggen för att lyfta in åbäket med kran. Vägde säkert flera ton! På sidan av sammanträdesbordet simmade allehanda fiskar i ett akvarium som var kanske 15 meter långt. Det sköttes av skansen. Här hade fattats stora beslut. Nu satt jag här och kände de förra ägarnas tyngd på mina axlar. Oljecenter i Ume AB.Till Oljecenter i Umeå hade jag varit tidigare och försökt att få köpa detsamma. Oljecenter ville emellertid stå kvar som bolag ock finnas med i dotterbolagsgruppen. Därav kom det sig att Shell gjorde detta, men satte bolaget som dotterbolag till Polar Olje Ab. Det innebar att jag var med dem, i deras strävan att bli bra på Umeå marknaden. Mittoljor.Mittoljor hade ett mera brokigt förflutet. Det var beläget i Sundsvall och hade betydande svårigheter med att få ekonomin att gå ihop. En kvinna anställdes som VD för bolaget under min tid i styrelsen. Hon var duktig ekonom men hade lite svårare att bemästra försäljningen.Nåväl tiden gick och vi kände väl rent allmänt att snaran runt våra Dotterbolagshuvuden drogs åt allt mer och mer. Friheten som var det som vi en gång lovades och på de villkoren gick med, blev allt mindre och mindre.Jag hade en rad styrelserepresentanter från Shell i min styrelse förutom Albert Ubbens. En del bra, en rent ut sagt dålig.Under en vinter hände det att man började bråka i Israel och omkring Suez kanalen. Oljan steg i pris. Jag insåg att det hela skulle sluta med kraftigt höjda priser. Köpte in en båtlast o 6000 kubikmeter och kunde se hur priset på inköpen under en tid steg till mer än dubbla priset jag hade köpt in för.Vi tjänade stora pengar på detta och kunde delvis på grund av detta redovisa en mycket bra vinst.På middagen vi åt efter detta bokslut var en av dessa Shell män med och höll ett tal. Han var glad att han tillhörde vår styrelse och glad över det strålande resultat vi hade åstadkommit. Bröstkorgen svällde på mig. Jag kände hur jag gottade mig i berömmet. Han fortsatte, men ett sådant resultat till, som beror på spekulation om att priset på bränsle förväntas stiga, så får Du se Dig om efter ett nytt arbete. Så var det med det.Dotterbolagsgruppen skall inte spekulera i oljepriser. Det gör vi! Å, ingen annan.Så det så!Jag hade till middagen hyrt in Lasse Eriksson, som var en av våra duktiga komiker som Piteå har. Vi skrattade åt hans skämt om allvarliga ting. Efter att ha bjudit ditresta och andra på sedvanlig konjak till kaffet, var vi de bästa av vänner. Allt för allvarligt tog jag väl inte på saken, även om de hade satt ner foten.Den styrelseman från Göteborg som sa dessa saker gillade jag faktiskt. Även hans efterträdare som var juristen Jan Johansson.Han var modern i sitt tänk och hade alla getterna hemma. Ett tillfälle när jag drack kaffe tillsammans med Anders Sundström, frågade han mig om jag visste någon som kunde vara en påläggskalv för jobbet som chef för det statliga Vattenfall. Jo, svarade jag. Jan Johansson är en sådan lämplig person.Anders bad mig tala med Jan och boka in en träff med honom. Jag bokade ett rum på Piteå Havsbad och Anders Jan och jag träffades för ett samtal.Vid sittande bord erbjöd Anders honom jobbet som vise verkställande på Vattenfall. Anders var vid denna tidpunkt Industriminister. Jan gav honom svar en vecka senare. Jag tar jobbet.Detta var i det skedet när vattenfall skulle ta upp kampen med andra Elbolag om kunderna. Det hade blivit fritt att köpa av vem man ville. Vattenfall var tvungen att låta andra använda sitt nät.Jan axlade ansvaret för deras försäljning. Ett tungt jobb. Ingen på vattenfall hade vid denna tidpunkt behövt bry sig om att vara trevlig eller kundmainad.Slipp om Du inte vill vara kund hos oss längre, var attityden. Ett hårt arbete att få dem att inse att nu gällde det att vara vänlig och klok.Nåväl, bar det sig inte bättre än att Industriministertiden tog slut för Anders. Han hade emellertid knutit kontakter bland topparna i näringslivet på ett sådant sätt att han i vissa kretsar var accepterad. Eftersom Anders inte gillade att Stadsminister Persson tog ifrån honom Industriministerjobbet, tackade han nej till att sitta som arbetsmarknads minister(tror jag det var), iklädde han sig rollen som chef för Sparbanken i Piteå. Det passade hans kompis Benett, från Skåne väl. Han behövde pengar för att rädda gruvföretaget Boliden. Anders hade dem. Inte så att han behövde rädda detta företag, utan mera för att han såg en potential att tjäna pengar om det gick vägen. De behövde en riktigt bra VD. Han tänkte nu på Jan Johansson som han tidigare hade värvat till Vattenfall. Ett samtal senare så var Vd posten klar. Jan hade tagit jobbet.Jan, Benett och Anders gjorde ett strålande arbete med Boliden. Man kan väl säga att de dessutom blev rikligt belönade. Detta för samtliga tre.Numera är ju Jan Johansson VD för SCA. Fantastisk resa tycker jag. Nåväl, denne Jan Johansson hade jag under en tid i min styrelse. Vi hade under denna tid många roliga saker för oss.En av de roligare sakerna på sidan om affärerna var, när Jan fyllde år så skulle vi uppvakta honom med en present. Raune Jokola hade fått i uppdrag att inhandla en skeppskanon som de göt nere i Karlskrona. En stor rackare. Den var förpackad i en stor trälåda och skulle överbringas till Jan vid ett möte med honom i Köpenhamn. Vi hade beställt middag på Tivoli. Vid middagen frågade jag vaktmästaren därstädes, om vi fick bränna av ett skott inne på området. Han bad att få titta på pjäsen. Aldrig i livet var hans kommentar. Skotten var tjugo cm långa och 5 cm tjocka. Fyllda med krut. Den tändes med en stubintråd.Vi nöjde oss med svaret. Att inte skjuta just då.När vi ätit färdigt, något runda under foten och gick därifrån så började en ide spira. Två handfasta män bar lådan med pjäsen. Utanför ingången till tivoli på stora torget monterade vi upp pjäsen. Höll folket på sidan om skottriktningen och tände på stubinen. Det hade samlats mycket folk. Alla var intresserade av att se vad som skulle hända. Skottet brann av, med en förskräcklig smäll. Det tog bara några sekunder så började polissirener tjuta. Ner med pjäsen i lådan och språng mars därifrån. Vi kom oss över torget mot det närliggande hotellet där vi snabbt kröp in. Jag tror att vi hörde åtminstone ett tiotal polisbilar.Men detta var ju kul. Så efter ytterligare en pilsner och försvinnande polisbilar, så baxade vi ut lådan utanför hotelldörren. Förbi hotellet gick en bred gata. Vi laddade och tände stubinen för ett andra skott. Medan stubinen brann han det bli grönt ljus så att bilarna kom fräsande förbi på gatan Just när det smäller passerar en folkvagn framför mynningen. Pang!En dam som körde bilen bromsade häftigt in och trodde att ett däck hade exploderat. Vi hade redan pjäsen i lådan och var på väg in på hotellet igen. Upp på våra rum för att sova. Vi hade roligt tyckte vi. Senare fick vi höra att Polisen varit på hotellet och frågat om de hade sett något. Men de hade de givetvis inte.Jan var från Timrå. Jag frågade honom vid ett tillfälle om vad han ansåg vara det finaste jobbet i Sverige. Som Sundsvallsbo hedrade det honom att han svarade att leda SCA. Nu gör han det.Vi hade också andra ledare inom Dotterbolagsgruppen. Johan Hedén var en av dem. Kanske den som enklast kunde införlivas i Shell andan. Han var inte av den hårt demonstrerande protesterande typen.Snäll och präktig. Ingen som förargade någon. En bra kompis. Han hade sim hemvist i Lidköping där företaget var stationerat. Johans pappa som startade företaget hade även haft en depå i Skellefteå. Försäljning av produkter nedlagt. Endast Shell hyrde några cisterner. Den köpte vi för övrigt av honom för en dryg miljon. Vi köpte den mest för att hindra andra att ta sig in på Skellefteå marknaden där vi efter köpet av Skellefteoljor var den stora aktören. Vi köpte för övrigt också två ytterligare cisterner av Skellefteå Kraft. Egentligen ganska dumma inköp konstaterar jag så här efteråt. Kanske var det emellertid en bra brygga att spinna vidare på, när vi tog över försäljning och distribution av Pellets från dem. Det har varit en god affär. Men det visste vi inte vid det tillfället att det skulle bli. Vi hoppades och chansade in oss på marknaden. Pellets försäljningen var ett mycket klokt drag av framför allt Per Erik Jacobsson vår VD i Skellefteå.Ahlmarks Olje AB.En annan stor ledare i ett annat dotterbolag var Magnus Bergek från karlstad i Värmland. De var stora på marknaden och köptes av Shell. Han kunde aldrig inordna sig i Shellkostymen och fick efter ett antal år sparken av Shell. Mest på grund av ledare i Shell som inte förstod sig på den ledarstil som han hade. Den var lite för yvig och förstods aldrig av Shell folket.Mitt kontrakt.Jag gjorde efter överlåtelsen det som jag avtalat att göra. Jobba tills jag var 53 år som VD. Därefter arbetande styrelseordförande under två år. Det var mitt kontrakt.Här börjar det som jag trodde då, var slutet på min karriär. Vilket till en del berodde på köpet av Petrinis oljedepå.Hans von Uthmann var en annan man som vi hade med i gruppen. Kom till Shell från ett reklamföretag i Göteborg som sålde bland annat Kina tillverkade T-shirt. Dock mera perifert. Jobbade centralt på Shell. Han skulle fixa jobbet på ett dotterbolag i Varberg som Shell hade köpt. Det slutade med att han åkte ner och la ner bolaget. Men han var någon sorts påläggskalv i Shell välden. Axlade så småningom manteln som chef för Shell. Jobbar nu som Chef på Vattenfall Ledare för deras affärs - center. Vice Vd för bolaget.Sen kom det stora tabberaset i Katthult för att använda Astrid Lindgrens ord. Ny VD från utlandet. Han tittade på Dotterbolagen och kunde för sitt liv inte begripa att man hade en massa småbolag som visserligen tjänade bra med pengar, men ändå.Shell hade nu drygt tio Dotterbolag av denna typ. Alla hade sin VD sin ekonomichef försäljningschef osv. Det måste vara mycket klokare att integrera dem till Shell. Ordern var, in med dem.På bara ett par år var hela den goda uppbyggnaden som Jan Olof Eriksson initierat och varit med om borta. Jämnat med marken. Utan prut. Till sin hjälp hade han Von Uthmann som la ner rubbet.Blev det bra då?Ja det vet väl endast Shell. Men marknaden är praktiskt taget utraderad på småmarknadssidan för Shell. De har upphört med den försäljningen. Den har nu i stället samme man som jag hjälpte Sannes att anställa, Lennart Hansson tagit hand om. Han vet att vårda kunderna. Han har heller inte något rullande schema för cheferna. Så att de måste göra något storverk. Han har sin fru som driver bolaget. Vill hon skifta jobb så går hon över till ett annat skrivbord.Gudarna har andra vyer!Tåget rullar. Dunk, dunk, dunk!http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/

Affärsnätverk skapas.
Krigsplacering.Redan i trettioårsåldern blev jag krigsplacerad till Drivmedelscentralen. Gjorde min värnplikt i Flyget på F 21 Luleå. Placerades på ett krigsförband i Boden (Degerbäcken).Att jag omplacerades till Drivmedelscentralen var naturligtvis av skälet att jag var oljehandlare uppe i Norra Sverige.Min roll var att vara drivmedelsledare i detta område.Att vara drivmedelsledare betydde att man i händelse av mobilisering skulle snabbt sätta denna organisation i drift och se till att samtliga förband myndigheter och civila som skulle kunna erhålla olja, fick olja. Att var mobiliserad och stationerad på samma plats som Försvar och Civilförsvar. Det vill säga i något bergrum någonstans i Norra Sverige.Upplägget för hela försvaret inklusive civilförsvar var bra. Däremot var upplägget för att få drivmedel utomordentligt gammalmodigt.Övningar förekom flera gånger per år. Det var bara att infinna sig.Under dessa övningar som då skedde lokaliserade på och i de lokaler som man kunde tänka sig i händelse av ofred, lärde man självklart känna väldigt många människor. Människor som ofta var myndighet eller myndighetens förlängda arm.Dessutom var jag ju själv myndighet vid dessa tillställningar.Detta var ett utmärkt sätt att komma på god fot med dessa människor. Allt från överordnade i organisationen ex vis ledningen från Stockholm inom Drivmedelscentralen, som landets ledning i Försvaret.På lokal nivå blev man Du och bror med hela konkaronget.Man kunde gå ut och in i Länsstyrelsens alla korridorer. Kom man till Boden och milostaben var det likadant. Man var en av dem.Eftersom jag ansåg organisationen alldeles föråldrad så tillskrev jag landets försvarsledning och påtalade detta.Jag nedkallades till Stockholm för konsultationer.Förklarade mina ståndpunkter och fick det överraskande svaret att man tyckte att mitt förslag till ändring av hela organisationen hade sina poänger.Åkte hem och blev efter någon månad kontaktad av försvaret som ville ha mig till föreläsare på ett försvarsseminarium om drivmedelshantering.Jag förklarade att med det gamla systemets tänkande så kunde vi inte hoppas att bränsle skulle kunna finnas för förband eller till civilister eller civilförsvar i god ordning någonstans i rätt tid.Om Ni ska ha det måste Ni vara med om att krigsplacera dem som normalt jobbar åt ett oljebolag på sin vanliga arbetsplats. De estimeringar Ni har för att få bränsle är föråldrat: ni måste använda moderna ordervägar och modern teknik för att uppnå detta. Därefter demonstrerade jag hur det skulle kunna gå till.Det blev ett tryck i Sverige att förändra detta. Jag tar inte åt mig äran av att ha gjort något märkvärdigt i det fallet. Det behövdes människor sittande på centralare platser för att åstadkomma detta. Men jag var ordentligt involverad i arbetet.Försvarsaffärer.Eftersom jag nu hade kunskap och var delvis ansvarig för att bränsle fanns i depåer ute i buskar och bergrum så visste jag också att dessa bränslen fordrade viss omsättning. Allt eftersom man ändrade specifikationerna på vilket bränsle som fick förekomma i Sverige och dessutom till användarna, skulle ju depåerna tömmas och innehållet säljas ut. Detta för att få färskare produkter som höll dessa regler.Jag insåg då att detta var ett utmärkt sätt att slå två flugor i en smäll. Dels gjorde jag ett försvarsviktigt jobb, dels kunde jag via att lägga in anbud på bränslet, förhoppningsvis köpa deras produkter.Där av följde att jag under en tid köpte upp innehållet i vissa bergrum, blandade produkterna med sådana som låg långt bättre än specifikationer som gällde för försäljning i Sverige. Därmed hade jag en vara som dels var utomordentligt bra, dessutom var den för mig inne till rätt pris.Våra bilar åkte runt i norra Sverige. Drog lassen ner till Haraholmen i en cistern. Blandades till för ändamålet riktiga värden.Tjänade pengar.Ett av de viktiga tingen var också att länsstyrelsen hade många trevliga människor, som man fick som vänner. Ett nätverk måste innehålla sådana för att man ska kunna ha framgång i arbetet.Det man nu i dag ser är, att dessa förberedelser för ofred numera har en liten betydelse. Dock kan konstateras att ifall vi nu har någon arme eller försvarskraft, så kommer de att på samma sätt som de gjordes om, på den tiden, förses med produkter i dag.En lustifikation var, att jag vid ett av dessa möten kom i kontakt med en annan gren av civilförsvaret. Nämligen dem som ska förse landet med mat. Säd!De frågade mig om jag visste av något sätt att importera eller ta in säd.Säden kommer direkt från södra Sverige och lastas i båtar om 3 till fyratusen kubikmeter.Visst svarade jag. Kom upp till Haraholmen i Piteå så skall jag se om vi inte kan klara ut detta.Jag sa till min Depåchef att vi har ju en cistern på 20 tusen kubikmeter. Den har en diameter på ca 50 meter och vi använder den inte.Den skulle vi kunna svetsa fast gångjärn på lämplig plats och sedan skära ut jättedörrar ur cisternsidan så att man kan köra in i cisternen med traktorer, kranbil och lastbilar. Asfaltera ett golv ovanpå cisternbotten så det håller bra att köra på.Vi begär att få långa avtal med försvaret så kan vi finansiera detta.Herrarna från försvaret kom upp och godkände våra planer. Skrev på ett avtal på 10 år och option på ytterligare år. De blev ytterligare år,Båtarna kom och vi hade gjort ett avtal med stuveriet att ombesörja lossning och transport upp till vår cistern.Allt gick enligt planerna. När säden (vetet)hade kommit till oss så skulle den vidare till lagerplatser ute i länen. Där skulle det ligga ca 5 år i väntan på användning. Om ingen ofred kom skulle det efter denna tid transporteras tillbaka till vår cistern och sedan lastas på båtar för vidare transport ner till kvarnar i uppland eller annorstädes.Där maldes det till vetemjöl för att användas av de svenska hushållen. Nog funderade jag ibland över om inte den långa lagringstiden och hanteringen försämrade kvalitén?På det var svaret, inte nämnvärt. Tro det den som vill!Så länge detta pågick var det ju ett evighetsarbete.Här kan man ju säga att detta var en produkt av nätverket.Denna lagring har numera upphört. Vi har under en tid använt samma Cistern för lagring av alla möjliga andra stapelvaror. Numera är asfalten borta. Nytt golv lagt in och i cisternen finns återigen olja.Men jag tror att man måste ständigt se till att man är öppen för nya tankesätt.Sådana har kommit och gått. Vi har lagrat såväl Lut som Tallolja för export från våra nordliga pappersbruk till vanicell som användes som make upp medel inom samma bruk.Pågrund av att vi hade cisterner på en sådan plats (Piteå) där det i närheten finns pappersbruk blev vi kontaktade av ett företag från Norge som hette Borregaard. De hade en produkt som de bara måste bli av med.Vanicell!Deras problem var att de vid tillverkning av Vanelin (Vanilj), så hade man alldeles för mycket rester av träfibrer och andra kemikalier kvar i avfallsvattnet som orenat gick ut i vattnet nedanför Borregaards fabrik i Sarpsborg. ( Sarpsborg ligger utanför Oslo).En morron så var avloppstuben full med gröna människor med plakat som visade hur mycket man släppte ut genom tuben. TV var påpassligt där och det blev folkstorm mot utsläppen. De var tvungna att göra något och det kvickt. Att göra om processen var alldeles nödvändigt, men det skulle ta tid. Fick man inte bort avloppstubens innehåll så fick man stängas avdelningen i fabriken som producerade Vanelin.Att göra det skulle dels kost oerhörda summor pengar. Dels ska man komma ihåg att nära hälften av Väldens Vanilj levereras av Borregaards.Nu var goda råd dyra. De kemikalier som fanns i detta avloppsvatten innehöll saker som Pappersindustrin skulle kunna använda för att dels ta ner kostnaden för svavelsyra som man annars importerade till sina fabriker. Allt för att få ett bra Ph värde på sitt process vatten. Det innehöll dessutom en del träfibrer. För att omedelbart åtgärda saken så stoppade man sålunda in avloppsvattnet från denna fabriksdel till en Cistern i Sarpsborgs hamn. Den höll nu på att svämma över.Den mannen som ringde mig frågade om jag hade någon Cistern jag kunde hyra ut till dem.Svaret var glatt ja, med tillägget att de fick själva bekosta de ombyggnader av Cisternerna som arrangemanget krävde. Dessutom fanns en klausul som sade att cisternerna skulle återlämnas i minst det skick som när de lånades ut.Vi kom direkt på telefonen överens om priser och villkor. De hyrde en cistern på 3500 kubikmeter av oss.När kan vi komma med första lasset var nästa fråga? Den är klar. Men utlastningsanordningar och annat får vi väl ordna även om Ni kommer med första lasten.En vecka senare var den hos oss. Man hade skickat upp en liten båt med 1500 kubikmeter. Problemet för dem var att där cisternen eller rättare sagt fabriken låg, kommer man inte upp med några stora båtar.Det dröjde inte mer än ett par veckor kom nästa båt med lika mycket till.Inget gick ut ur cisternerna.Produkten skulle hållas varm till minst 55 grader C.Man ringde igen och frågade om jag hade någon fler cistern att låna ut. Jo då svarade jag, vi har en som är på Ex.vis tolv tusen kubikmeter.Vi hyr den hörde jag honom säga.Det gick några månader medan denna cistern också fylldes. Inget gick ur de nu två Cisternerna.De ringde igen och frågade om det fanns fler cisterner att hyra?Vi har en cistern på drygt tjugo tusen som Ni kan få hyra.Vi tar den.Båtar kok och började fylla cisternerna. Vi insåg att vi skulle kunna vara fraktare och dels ta Vanicell som denna produkt kallades den ena vägen, medan vi kunde frakta råtallolja från Pappersbruken i retur.Iden såldes till Borregaards och vi kontaktade Tomas Wiren som hade en lämplig båt (Artic) som kunde göra dessa frakter.Detta höll på en tid. Allt medan depån allt mer höll formligen på att översvämmas av denna produkt. Men det gick inte alls ut lika mycket av Vanicell som de exporterade till oss. Snart var även denna sista cistern full.Ny förfrågan om mer utrymme?Vi hade endast en Cistern kvar att avstå till dem. Den var också på Över tjugo tusen kubik.Nu började jag emellertid dra öronen åt mig. Vad är detta för ett företag och vad händer om dessa människor inte uppfyller sina åtaganden. Jag ringde dem och bad att på plats i Sarpsborg dels få se deras anläggningar och dels ville jag prata med deras högsta ledning.Vi körde nu våra pannor på depån på högsta matning för att hålla dels våra egna cisterner varma. Dels Borregaards. Miljöförvaltningen i Piteå hade förmodligen fått de grönas hälsning från Norge och de började nu ställa frågor till oss. Vi berättade precis vad som produkten användes till och hur hanteringen gick till. De påpekade så att jag skulle veta det att om det gick snett så att man tvingades ta hand om avfallet genom kommunens försorg så skulle det kosta omkring tvåtusenfemhundra kronor per kubikmeter.Det var denna sak jag hade i baktanke när jag åkte till Norge. Vi hade 60 000 kubikmeter i depån.Går Borregaard åt skogen så får vi det svårt. Destruktionskostnad bortåt etthundrafemtio miljoner.Jag blev väl mottagen av Borregaards i Norge. Man visade mig runt och ledningen satt en stund och pratade med mig om problemet. Någon garanti krävde jag inte. Hade fått klart för mig att det var ett av väldens stora företag som jag pratade med.Under ett antal år, så jobbade vi med denna produkt. Industrierna i Pite området köpte så småningom allt som vi hade i cisternerna.Frakterna med Wiren gick bra och vi kunde även med att ha last bägge vägarna ha en bra slant över.För oss var Borregaards inlagring, en av våra allra bästa inlagringar vi haft.Det som stör en aning var, att vi under denna tid etablerade samarbete med Wibax som ledde till att de efter en viss tid struntade i att de hade gjort en överenskommelse med oss beträffande lut och luttransporter. De skulle om vi villa ha vänligheten att tacka nej till att låta de svenska luttillverkarna lagra i våra cisterner så skulle Wibax i stället lagra i dessa. Eftersom det inte fanns några andra än vi som hade byggt med rör i rostfritt stål, så var det inte möjligt att lägga offert om man inte hade lagringen tryggad. Herr ägaren Bo Viklund var ner till depån och bedyrade, att om vi gjorde detta så skulle vi kunna räkna med att aldrig behöva tappa lagringen av lut.Vi tog i hand och tyckte att det skulle vara trevligt med en lokal leverantör och ett lokalt företag vi kunde hjälpa på arenan. Dessutom hade Viklund börjat sälja Vanicell som dammbindningsmedel.Samma produkt i princip som den som pappersindustrin använde. Den skulle för Västerbottens del lagras i Skelleftehamn. Därför fick han köpa de cisterner vi för ett antal år sedan köpt av, dels Hedens Olje AB och dels av Skellefteå Kraft. Vi behövde dem inte.Två år senare upphörde lagringen av lut i Piteå. Viklund hade byggt om de Cisterner vi hade sålt till honom i Skelleftehamn för lagring av lut.Så mycket var den handskakningen värd. Vi påpekade detta för honom. Han medgav att han sagt så. Men att han inte tänkte leva upp till det sagda. Han ansåg inte att han hade råd till detta. Kanske var det i det läget alldeles sannt.Detta är historia nu. Wibax finns på kartan som ett stort företag i dag. Förr eller senare tror jag nog, att vi får tillbaka något av Wibax. Annat vore strunt. http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/

Jag köpte Petrinis.
Nya Pengar!Naturligtvis gick det inte att fixa pengar till att klara Polar Olje affärerna.Det hade nog kunnat gå om jag inte under mellanliggande tidsperiod hade gjort andra affärer.Styrkt av att det hittills ordnat sig med pengar, så hände det saker som jag blev inblandat i.En dag kommer Arne Carlsson (kommunens byggnadschef och dessutom kommunalrådets närmaste man), frågar om jag är intresserad av att köpa huset som vi har vårt kontor i.Polar Olje hade flyttat in till Piteå och till det hus där Kommunens bussgarage var inrymt.Kommunen hade nämligen bestämt sig för att bygga ett nytt garage nere vid hamnen, På detta svarade jag ja.Efter en tid kom Arne tillbaka och ville formulera ett kontrakt som band mig vid löftet. Priset var redan klart. Det hade vi kommit överens om under mellanliggande tid. Jag skulle ta över byggnaden den första januari. Vi var då i oktober. Jag hade en tid på mig att försöka låna pengar av någon förstående bank.Hyresfastigheten som jag hade haft på storgatan var just nysåld, till åkaren Hellgren, och pengarna hade jag fått insatt på mitt konto om än det sista satt hårt inne.Men mellanskillnaden mellan det jag köpt den fastigheten och det jag sålde den för, var inte så märkligt stor. Det kanske skulle räcka till en del i egen insats i det nya huset. Men det ordnar sig väl, tänkte jag.En dag när jag träffar Torsten Berglund VD för Petrini Olje AB, frågar han mig om jag fortfarande hade något intresse av att köpa Petrinis. Det hade jag skojat om tidigare med honom På fullaste allvar hade jag aldrig trott att det var en möjlighet.Men tiderna ändras.PETRINIS EN ENORM DEPÅ.Saker hade förändrats. Petrinis dotter hade hittat en karl i södra Sverige som hett e Mats Arnhög.Han hade kommit sig samman med några investerare i den större klassen. På något möte hade man beslutat att för ett ögonblick slå sina påsar ihop för att få en ännu större påse. De andra var Anders Wall och Tedde Jansson och Fredrik Roos. Alla herrarna väl kända för tidigare affärer. Tedde Jansson hade hållit på med att köpa och sälja olja i större förpackningar. Fartygslaster. Medan Anders Wall redan var ett namn inom Bejers fären. Mats Arnhög kunde bidra med i första hand sin frus Petrini Olje som inom parantes var ett synnerligen välkonsoliderat företag.De bildade nu ett bolag som fick namnet Tresor.1981 gick Anders Wall in som ägare i Uddeholm via bolaget Tresor AB (andra delägare var Tedde Jeansson, Fredrik Roos och Mats Arnhög) och två år senare säljs innehavet till AGA. Under åren innan har Uddeholm och Billerud slaktats, dvs. i stort sett hela Värmland, fabriker lagts ner och sålts ut. Med stora kostnader för vanligt folk som följd. Uddeholm hade en stor kassa och det är för den som Wall börjar gå in i bolaget. Det är dessa pengar Anders Wall får loss via diverse affärer, inklusive försäljningen av Billerud till Stora och majoriteten i Tresor till AGA. Pengarna används sen för att köpa tillbaka kontrollen i Beijer. Från början var det tänkt att Uddeholmsbolaget skulle använda medlen för investeringar i Värmland, men Wall ville ha snabba pengar och makt över Beijer istället.Att jag skriver Wall, betyder att jag tillmäter honom den största betydelsen i dessa affärer. Han var förslagen och hungrig på rikedom och makt.När AGA nu hade varit med om denna sista av Walls transaktioner, (affär) så hade jag faktiskt börjat ana att Petrinis endast var en black om foten på AGA. De var ju inte något oljebolag och ville inte heller bli det.Detta hade givetvis satt sina spår i Torsten Berglund. Kanske hade han fått order att sondera terrängen, för att bli av med bolaget, inte vet jag.Hur som helst så fann jag uppslaget värt att undersöka.Efter att jag haft en diskussion med Torsten på Petrinis om bland annat hans pensionering, så åkte jag ner till mitt kontor och sökte reda på AGA i katalogen och ringde upp Anders Rydin som var VD för bolaget.Frågade honom om AGA verkligen skulle ha kvar bolaget i norra Sverige som ett litet sketet bolag bland AGA:s alla andra bolag.Svaret var retoriskt. Han frågade om jag var intresserad av att köpa detsamma. När jag svarade ja, så bad han mig om ett pris. Jag svarade att det kunde jag inte prestera på direkten. När kan Du det då frågade han? Kan Du i morgon?Ja, det skulle jag väl kunna.Köp då en flygbiljett hit ner till i morgon och kom ner får vi prata om saken.Så gjorde jag.Under natten och på vägen ner funderade jag mycket på vad jag skulle kunna bjuda för bolaget. Känslan jag hade var ju att Anders Rydin var relativt angelägen att bli av med det hela.En limousin hämtade mig på Arlanda och transporterade mig till deras huvudkontor.Kl var strax före tolv när jag anlände. Fortfarande osäker om vilket pris jag skulle bjuda. Dessutom ville jag ha löst ett antal frågor om personal och vad som ingick i eventuellt köp. Få en uppfattning om belastningar på fastigheten.Rydins sekreterare tog emot mig. Hon frågade om jag hade hunnit äta lunch? Nej, svarade jag. Då ska vi åka upp till översta våningen där vår matsal ligger. Rydin och en advokat som jag inte minns namnet på kommer att närvara på lunchen. Dessutom jag.Vi åkte upp och satte oss i foajén en stund till dess att Rydin kom.Han hade bokat ett kabinett där arbetslunch kunde intas.Väl vid bordet så kommer första frågan om vad jag var villig att ge för bolaget.Efter att ha svarat undvikande och fokuserat diskussionen på Torstens Pensionering och vad Bolaget innehöll så kom frågan igen. Jag gav ett bud.Rydin nickade åt advokaten att skriva in summan vilket han gjorde. Räckte sedan över några handlingar till Rydin som skrev under. Handlingarna gick sedan över till mig och jag skrev under viss hjärtklappning under densamma.Hade jag bjudit för mycket?Det gick nästan för lätt.Vart skulle jag ta pengarna ifrån var nästa fråga som dök upp i skallen?Kl hade nu blivit ett och vi bröt lunch sammankomsten. Jag stoppade ner handlingarna i min portfölj under viss bävan.Chauffören skjutsade tillbaka mig till Arlanda och jag kunde åka hem.Ja nu hade jag ett antal problem. Inga pengar och hade aktieägartillskott att göra till Polar Olje AB.Skrivit avtal om köp av fastigheten som kommunen hade som bussgarage.Köpt Petrinis Olje AB.Alla pengarna skulle ut inom två månader.I detta läge insåg jag att jag måste komma från någon av affärerna.Valet blev något enklare därför att Saab genom Ove Lundgren (Lundgrens Bilaffär) ville etablera sig i fastigheten så fort bussarna kom därifrån.Eftersom jag redan skrivit avtal på huset skickade Arne Carlsson honom på mig för att fråga om dels hyra dels möjligen om det kunde vara till salu. Var det till salu ville han absolut köpa detsamma. Jag skrev då ett Köp av avtalet om köp efter att ha förvissat mig om att detta var en möjlighet som jag hade.Eftersom jag inte hade haft huset de facto i min ägo utan endast ett avtal om köp, så behövde jag inte betala någon skatt på fet tänkta förvärvet. Däremot fick givetvis Lundgrens betala detta.Ett problem mindre och en liten men naggande god intäkt.De 9,9 procent av aktierna som jag ägde i Polar Olje AB, kändes just i detta ögonblick värdelösa.Jag skulle behöva lägga in åttahundra tusen för att fortsättningsvis behålla min andel i bolaget.I detta ögonblick kontaktade jag Mats Ringesten (sedermera chef för Pripps Bryggerier) han var vid denna tidpunkt Shells Dotterbolagschef och satt som styrelseordförande i samtliga av Shells dotterbolag, för att fråga honom om jag fick tillåtelse att köpa Petrinis. Lockbetet var två. Dels skulle jag överföra alla Petrinis kunder på Polar Olje AB, dels så skulle jag avstå från min andel i Polar.Det enda kravet var att få köpa bolaget Petrinis och att Polar i mån av att man behövde cisternutrymme skulle hyra detta av mig.Mats Ringesten godkände arrangemanget och därmed släppte jag ägandet i Polar Olje AB.Jag skulle däremot jobba kvar i bolaget till dess att jag var 55 år.Det var år 1986 som jag signerade kontraktet med Shell och detta var 1987 ett år senare. Jag var 47 år. Enligt kontraktet skulle jag vara kvar som VD till dess jag fyllde 53 år. Därefter skulle jag sitta kvar i bolaget i ytterligare två år som Ordförande i detsamma.Någon kan ju tycka att jag gav bort bolaget allt för enkelt. Det som emellertid inte framkommit var att jag som chef för bolaget visste, att vi skulle komma att behöva hyra ett antal cisterner under tid som kommer. Jag räknade helt krasst med att jag skulle kunna tjäna säkra pengar på denna investering.Problemet med pengar var emellertid inte löst för att kunna betala AGA för köpet.Efter att ha kontaktat bankerna i Piteå för att få loss lån till köpet konstaterade jag att det inte var särskilt lätt.På grund av de handlingar jag kunde visa om förhyrningar och annat så löste sig dock det hela med att SE Banken lånade mig pengarna. En affär som jag tror att såväl Arne Carlsson som Reinhold Öhman sittande i styrelsen på nämnda bank, hade ett finger med i.Jag betalade Petrinis och hade nu skaffat mig en bas för fortsatt verksamhet.Självklart hade jag gjort annorlunda i dag. Men jag hade då inga pengar och utan sådana är det svårt att göra allt för vidlyftiga affärer.Polar Olje AB.Att starta ett nytt oljebolag är ingen sinnekur för svaga hjärtan eller dålig nattsömn.Dels hade jag kommit sams med Shell om att bolagets kontor skulle flyttas från dåvarande Haraholmen till centrala Piteå.Ett skäl var att jag var less att sitta ute på en uthamn. Dels att jag trodde att en centralare placering skulle gynna närheten till kunderna.Vi hade hittat och hyrt och inrett vårt kontor där Pite Turistbyrå hade huserat. Huset där Norrbottens Elektriska funnits sedan dess.Min ambition var att ta hand om våra gamla kunder som tankat av oss som ARA.Dessutom tillväxt i den mån det gick.Jag hade begärt att vi skulle ha ett eget kapital om fem miljoner. Detta för att jag var övertygad om, att så fort denna affären blev känd, så skulle korparna börja att hacka på oss. Med korpar så menar jag de övriga oljebolagen. De såg nu sin chans att sprida dimridåer och rena falsarierna om oss.Det ena med det tredje ryktet om vår död fick vi lyssna till.Otaliga möten med vårt folk för att hitta administrativa system och upplägg för vår bokföring. Hitta sätt att ta betalt och att försöka hålla priserna på sådan nivå att det fanns någon marginal kvar.Namnfrågan och hur skulle vår logga se ut?Ett annat problem var att vi behövde ju ofantligt mycket mera pengar än det egna kapitalet för att lägga upp lager för vintern med. Dessutom för kundfodringar och annat.Jag gick till vår bank och förklarade att jag behövde mellan 50 och sexti miljoner på hösten för att kunna dra runt rörelsen.Det var ju skyhögt över vad en bankdirektör i Piteå kunde sitta och lova eller avslå. Han rekvirerade hjälp från regionchef i Sundsvall som kom upp och försökte luska ut om det var möjligt att dra ner beloppet till någonting anständigt. Eftersom jag visste att det kommer att behövas dessa pengar så kan jag inte gå med på att ha ett varulager som är så tajt att en riktig isvinter har jag ingen soppa till mina kunder när våren kommer.Vi kan inte lova några sådana krediter som Du önskar var regionchefens svar.Du får nog åka ner till vårt huvudkontor i Stockholm och lägga fram Din sak. Han flinade när han sa det. Säkerligen övertygad om att jag skulle få åka hem med oförrättat ärende.Så gjorde jag. Jag åkte ner.SE Bankens kreditchef lyssnade på mig. Tror att jag på något sätt lyckades komma under huden på honom. Han frågade varför inte Shell som ägde huvuddelen av aktierna kunde ställa upp och garanter krediterna eftersom de ägde så stor del.Shell hade emellertid gjort klart för mig att det inte var ett alternativ. De ställde aldrig ut några sådana garantier.Våra dotterbolag står på egna ben och de som inte gör det mister sin frihet. Vi lägger in dem i vår egen verksamhet i så fall. Det var jag ju rädd som döden att de skulle göra.Åt lunch i SE Bankens direktionsmatsal där jag presenterades för bland annat Jakob Palmstjärna som var dåvarande Marknads Direktör i banken.Han satt med vid bordet och lyssnade och sa sedan att han ville titta på konceptet och lyssna lite mera på saken. Han följde med ner och lyssnade.Efter någon timme kunde jag gå därifrån med ett löfte på att de trodde på mig. Jag fick löfte om pengar. Dock under de premisserna att de ville ha månatlig dragning om hur mina planer för bolaget fortskred. Att de fick månatlig rapport över ekonomin och att de ifall de såg att det gick åt skogen omedelbart kunde säga upp krediterna.Ett tomt löfte tyckte jag eftersom pengarna i så fall ligger som olja i mina lager. Bolaget pantförskrevs på rubbet av tillgångar inkluderande varulager.Det gick.Två gånger var Jakob Palmstjärna upp och satt på mitt kontor och avkrävde mig räkenskaper.Han var otrolig rak i sina frågor och hade genomträngande ögon. Jag lärde mig uppskatta honom.Inget kul den dagen som jag gav honom beskedet att vi hade förbrukat mer än hälften av vårt aktiekapital. Han såg dock i de möjligheter jag skisserade att vi var på god väg att etablera oss på marknaden.Vi växte organiskt och anställde också mer folk. Säljare depåfolk och kontorsanställda.Maskinparken förnyades vad gällde kontor. På bilsidan så hade vi ju våra distributörer som numera också var Distriktschefer. De köpte bilar allt eftersom det behövdes. Ibland även om det inte behövdes. Ett problem var ju att hålla nere kostnaden för bland annat frakter. Vi predikade i bolaget att man inte behövde allt möjligt krimskrams på bilarna för att distribuera olja. Allt lull lull kostade pengar som bolaget så småningom tvingades att betala.Vi körde bitvis ut olja med Rolls Rojs.Men vi lärde oss och vi blev starka.Jag satt en dag tillsammans med dåvarande landshövding Curt Boström. Han kom att beklaga den utveckling som var rådande inom bensinhandeln. Man lägger ner bensinstationer på löpande band för att de inte är lönsamma. Tage, vi måste hitta ett sätt att göra något åt detta.Jag funderade och ringde honom inom några dagar och bad att få en träff med honom. Det beviljades omgående och vi gick igenom det dystra läget.Under mellanliggande tid hade jag tillsammans med mina medarbetare gått igenom vad vi skulle kunna göra. Vi hade tagit fram en modul som skulle passa för små volymer. En modul som skulle kunna vara lönsam från kanske bara ett par trehundra kubikmeter och uppåt. Men vi hade även en lösning för ännu mindre anläggningar ute i byar i Norr och Västerbotten. Konceptet förutsatte att det utgick bidrag från en del mystiska fonder som länsstyrelsen förfogade över. Dessutom skulle varje etablering av bränsle ske där det också antingen fanns eller kunde öppnas livsmedelsbutik eller annan rörelse.Curt svarade mig. Detta är bra. Men för att Ni ska lyckas så måste jag nog göra Er till myndighet inom Länsstyrelsen. Du får en man som jobbar åt mig som kontaktman inom huset (Landstedt från Renholmen). Detta ifall Du behöver hjälp inifrån.Det får inte förekomma att Ni som oljebolag får några bidrag. Samtliga sådana ska gå direkt till de som ingår avtal om att bygga enligt de uppgifter vi kommit sams om.Sätt i gång.Så vi gjorde.Jag hade ju varit med om att starta bensinförsäljning inom Jet. Detta var något helt annat. Jet fordrade 3000 kubikmeters planerad omsättning. Vi var nere på en tiondel.Men vi knatade på och hade så småningom byggt upp mellan 55 och sextio anläggningar i Norr och Västerbotten. Att Västerbotten kom med berodde på Curt Boström. Han var god vän med Landshövdingen i Västerbotten som gärna ville vara med om samma sak. Vi fick således klartecken för samma upplägg I Västerbotten.Vad vi hade räknat med när vi gjorde detta upplägg var att landsbygdens folk skulle gilla oss. Där fick vi verkligen god hjälp i vår övriga försäljning. Vi kunde nu få både åkerier och villakunder och kommuner att handla hos oss. Givetvis inte vår hemkommun Piteå, de köpte av Ok som tar in sina produkter via Luleå Hamn, men de övriga.Under denna tid som Polar växte och blev starka, så kom givetvis det ekonomiska resultatet att bli bra. Det bolag som jag gav bort min del i hade säkert varit värt en del när jag lämnade bolaget enligt ingånget avtal.Under denna min tid hos Shell kände jag mig verkligen uppskattad av dem och fick dessutom en massa kompisar att vara tillsammans med i de övriga dotterbolagen.Shell hade ett tiotal Dotterbolag som gjorde ungefär samma saker som vårt bolag.Jag ska fortsätta sedan med det och hur jag arbetade inom Shell.http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/

Distriktchef, det är grjer det!
Oljeförsäljning i Norra Sverige.Att sälja olja och distribuera densamma i norra Sverige kan liknas vid, att sälja olja från Malmö i söder till Gävle i norr och distribuera detsamma från Göteborg.I södra Sverige hade man många säljare och kontor på det området.Det är i grunden ett allt för stort område att arbeta effektivt på.Jag måste hitta ett sätt att kanalisera försäljningen på olika distrikt.Ett sätt är, att sälja genom ombud, ett annat att sälja genom återförsäljare.Jag fastnade för att använda mig av alla alternativ, men med att försöka samordna sakerna på ett naturligt sätt.Den förste som kom att hjälpa mig i min strävan att hitta lämpliga trevliga människor som jobbade för oss var en man från Överkalix som snart skulle få pension från sitt bolag. Han sålde smörjolja för Castrol och var en väl sedd försäljare som man tyckte om när han hälsade på. En typisk problemlösare för sina kunder. Inte hade han betalt för alla saker han gjorde för dem. Men på sikt räknade han alltid att det skulle lösa sig. Dessutom hade han ett gott samvete när han la sig på kvällen Han hade inte bara sålt någonting som han själv tjänade på. Han hade dessutom varit till en bra nytta för sin kund. På detta sätt lärde han mig att kundnyttan och en absolut ärlighet, var det viktigaste argumentet för att man skulle lyckas i affärer.Vi åkte runt i Norrbotten och försökte övertyga hans kunder att nu skulle de i stället kunna handla genom ett lokalare bolag än tidigare. Ett bolag som hade ett varulager på nära håll.Någorlunda lyckades vi med denna sak. Det är långt mellan kunderna, viket gjorde att det så här i början inte blev så många kronor över på varje leverans.Jag hade med detta dock påbörjat en procedur som skulle visa sig vara ganska lyckosam. En dag ringer mig en man från Masungsbyn. Otto Henriksson. Jag har lastbil och vill börja transportera och sälja för Er räkning.Han var enträgen. Ringde några gånger. Saken var den att med vårt engagemang med kommunsamköp, så hade han hört talas om att vi skulle börja leverera till kommunerna.Han fick jobbet och var snart inne i ruljansen. På andra distrikt i Norrbotten hade Sivert Burman en väl upparbetad kundkrets åt dåvarande Esso.Han ringde inte, utan det var så att jag hade hört att han var en duktig man i Kalix.Jag åkte upp och erbjöd honom mera transporter och därmed större intäkter än att endastsälja produkter åt Esso.Burman var en bra karl. Dessutom hade han en stabil och världsvan fru. Margit Burman. En kvinna som hade en egen mening om livet. Hon var egentligen lika viktig för att Burman skulle fungera, som Sivert själv. Hon lyssnade och ställd frågor och såg med genomträngande ögon på mig.Här gällde det att leva upp till vad som förväntades.Burman börjae sälja. Han hade en del bra kunder. Andra tog vi in tillsammans. En av de stora kunderna var exempelvis Englunds bygg.Innan jag kunde göra upp med Burman, så besökte han och jag Englunds och fick dem att acceptera oss som leverantörer. En bra referens var här Bengt Larsson (Byggmästare Piteå). Bägge satt med i Byggmästareföreningens styrelse. De kände varandra. Jag hade en bra kontakt med Bengt.Men det är bra att känna till referensvägarna. Efter att ha inkorporerat Burman som ombud och distributör, så behövde jag även komma åt Älvsbyn. Burman hade jobbat tillsammans med en duktig distributör uppe i Älvsbyn, Karl Erik Lundquist hette han. Han hade under många år sålt produkter till Älvsbynborna och hade levererat olja till kommunen under ett antal år. Denne man behövdes nu i mitt lag.Jag fick tala med honom och kunde intressera honom för en övergång till ARA. Denna övergång var inte så svår i och med att jag redan fått med några bra pojkar i mitt lag. Dessutom visste han också att det skulle bli svårt, att behålla kommunen, för att inte säga mycket svårt nu när vi erbjöd tankning genom vårt bolag kommunsamköp.Detta koncept firade triumfer. Vi fick en allt större och större marknad. Våra konkurrenter var nu så arga på oss att det var svårt att föra samtal med dem. Esso hade nu tappat två av sina duktigaste återförsäljare.På Arjeplog Arvidsjaursområdet hade jag ännu ingen bra täckning. Jag fick emellertid tips om en distributör och återförsäljare till Gulf som man kanske skulle kunna påverka till att komma med i laget.Fick kontakt med denne man Sven Olov Utterström.Han hade också en bra fru Carin som var duktig och skötte stora delar av företaget i Arvidsjaur. Nu återstod egentligen två områden som jag ännu inte hade bra täckning på. Luleå och Boden plus kanske också Gällivare –Kiruna –Haparanda.Luleå klarade jag aldrig av riktigt.Jag hade en man som ombud där under en tid. Han hade blivit en bra karl för oss i Luleå. Men han dog tyvärr och där stod jag utan någon god ersättare.Boden annonserade jag efter.Jag fick en man som jag anställde som ombud utan att vara distributör. Han var militär och jobbade som lärare på Armens helikopterskola. Lejf Selberg hette han.I Haparanda hade Gulf ytterligare en Distributör som jobbade( Åke Lepiniemi) med olja.Även i Haparanda hade jag talat med kommunen om leveranser av olja. Hade dessutom dem på kroken om jag fick en distributör som kommunen gillade.Åke accepterade och gick in i teamet.I Kiruna lät jag faktiskt Henriksson Jobba utan störande andra. Däremot så tog jag in Gotab A.B. ( Gällivare Oljetransporter Aktiebolag) som ombud i Gällivare. De hade varit säljare och distributörer för Nynäs fram till denna tid.I Överkalix fanns dessutom en enveten man som sålde och distribuerade oljor. Övertalade honom att flytta från sitt bolag och börja åt oss. Han fann konceptet intressant och började också.Nu hade jag täckning för hela Norrbotten. Det började märkas på flera plan. Det ena var att våra volymer av försålda produkter ökad nästa explosionsartat.Det som också ökade var ständiga problem med alla dessa ombud- distributörer.De sålde ju alla på sitt speciella sätt. Det fodrades daglig tillsyn och omvårdnad om dessa människor.Dels var det ju så, att de alla var vana att sälja till kreti och pleti. Detta oavsett var Kreti eller pleti befann sig. Skedde det nu så fanns det onda ögon som registrerade dessa övertramp och rapporterade till den förfördelade. Detta med den effekten att jag blev inblandad som fredsdomare. Det var ju överenskommet att man hade ett visst distrikt med klara gränser att arbeta inom. Men det var nästan dagligen någon som försökte vara smartare än den andra för att göra en leverans på fel område. Å det är klart att har man en kund som är lite mobil så finns det problem.Det kunde väl gått an. Men dessutom hade man ju en viss frihet i prissättningen. Å, det var inte bara en gång som den ena av ombuden försökte med att prisa sig in i kollegans område.Under dessa år så hade jag ständiga konferenser och möten med ombuden. Allt för att få dem att förstå dessa grundläggande saker. Men också för att förstå dem i deras strävan att kunna ha en så god inkomst av det hela som möjligt.Dessutom behövdes ett livligt utbyte av information för att hålla oss informerade om marknaden.Kampanjer skulle ordnas. Reklammaterial tas fram.Frakter skulle förhandlas och försäljningsvillkoren utsattes ständigt för attacker.Man bildade ett speciellt bolag, som skulle vara deras sätt att gentemot bolaget skulle föra deras talan. Man satte militären Selberg som Vd för bolaget.Allt detta för att det hade börjat ta stora proportioner med alla distributörer och ombud som vi hade.Det fanns ingen illvilja i det hela.Under dessa år gjordes många resor tillsammans. Bland annat så inbjöd jag alla dessa återförsäljare med fruar för att åka till Västindien under två veckor på hösten innan säsongen hunnit komma igång på allvar. En fantastisk resa som man skulle kunna skriva mycket om. Jag nöjer mig med att säga att vi blev som bolag svåra att tas med eftersom vi allt mer och mer svetsades samman. Det var absolut ingen onödig kostnad med denna resa. Det hade i dag varit fullständigt omöjlig för ett företag att göra på detta sätt. Likväl anser jag att det med rätt motiv för ansiktet och ett klart definierat mål, så är det både moraliskt och rätt sätt att få en bra sammanhållning och stor slagstyrka för ett team.En annan resa som vi gjorde tillsammans var att jag bjöd ner dem med fruar till Stockholm. Där fick för övrigt också andra anställda i bolaget vara med.Hade gjort upp med Gourmet Club om att vi skulle av dem köpa ett arrangemang som skulle löpa över helgen.Vi bodde på ett av stans allra finaste hotell och skulle en av dagarna äta middag på Operakällaren. Werner Vögeli skulle personligen ta emot oss och guida oss runt.Jag visste sedan tidigare att en av mina vänner på bolaget i Stockholm hade en nyckel kallad (guldnyckel) därför att den dels var av guld. Dels därför att med den nyckeln kunde man komma in i Operakällarens allra heligaste. Deras vinkällare(NOBIS).Detta var det finaste av allt fint eller exklusivt man då för tiden kunde göra.Vi gick dit. En del av oss hade kanske börjat lite tidigt med att kalasera på goda stockholmska drycker.Innan vi gick dit hade jag noggrant poängterat för samtliga att när vi nu kommer ner i källaren så rör för hundra gubbar ingenting. Behärska alla små som stora infall att röra i någonting.De flaskor som finns där nere i källaren är just nu till för att endast på avstånd se på.Vi kom ner till källaren och blev bjudna på tre sorters Champagne. Sedan fick vi ströva runt och titta på dyrgripar så väl som något mindre dyrgripar.Då hör jag hur Burman just talar med en annan av vårt folk om varför den flaska som han just tagit ut ur ställningen den låg i blivit så alldeles överfull av damm och spindelväv.Jag smyger mig fram och sätter händerna under hans händer och ber honom att låta mig lägga tillbaka flaskan där den legat.Jag hade för en stund sedan passerat flaskan tillsammans med en Guide som hade berättat att den buteljen betingade ett pris av 120 tusen kr. Utan att vi hade sönder eller skadade något kom vi därifrån och kunde därefter två trappor upp inta vår middag.Allting slutade bra och företaget kunde fortsätta sin frammarsch.Vid denna konferens så hade jag dessutom en nyhet. Jag hade bestämt mig för att ge dem alla en annan titulatur. Samtliga ombud blev som genom ett trollslag Distriktschefer.Detta namn på ombuden var faktiskt väl uträknat att det kunde tjäna vår sak. Dels gentemot våra kunder i form av en bra status, dels mot oss själva var det bra att stärka deras känsla av att vara en i laget.Det var ett hårt men slitsamt arbete att förutom allt annat även sköta dessa herrar ensam.Det fanns en sak som oroade mer än någon annan. Det var att vi inte fick sätta igång att bygga bensinstationer som bolaget hade gjort nu i några år.Det va än mer bekymmersamt att dels sitta i bolagets styrelse och besluta om alla våra etableringar. Dessutom i några fall dessutom handgripligen hållit i dem.Vid en konferens uppe på Björnfällan med alla våra anställda med damer eller herrar, så väckte jag tanken att vi skulle gå vår egen väg i norra Sverige.Under ett par dagar diskuterade vi denna möjlighet.Man kunde tänka sig två alternativ som man kunde komma till skott med.Om jag åkte ner och sa upp mig så kunde följande möjligen hända. Man struntade i det och anställde en ny i mitt ställe.Struntade i, att jag skulle ta alla människor med mig ifall jag slutade. Struntade i att man förmodligen skulle tappa mycket av sina kunder.Det andra alternativet, vilket vi ville skulle vara det första var att vi fick köpa bolaget för en liten summa pengar.Vi tyckte helt enkelt att bolaget trots alla våra framgångar inte alls lyssnade på oss.Jag åkte från denna konferens med stora frågor rullande innanför västen.En fråga var, om jag regelrätt bara skulle bli utsparkad.En annan om Bolaget ens skulle sätta sig i förhandlingar med mig.En annan var vilken summa kunde tänkas begära för bolaget.Skulle vi ha några pengar att köpa olja för och hur skulle det gå till?Var det rimligt att tro att man så lättvindligt skulle släppa bolaget?Vem skulle hosta upp kulorna för att bekosta hela detta spektakel?Det går ju ann att vara stor karl på en konferens uppe i Gällivare. En annan sak att befinna sig i de byxorna att man skall utföra tricket.Jag visste inte hur jag skulle bete mig.Shell hade börjat med att köpa upp småbolag i Sverige och hade ett färdigt koncept för denna typ av verksamhet.Jag visste inte särskilt mycket om detta men ringde dåvarande marknadschefen Joe Eriksson för att ställa några frågor om detta. Han bad mig komma ner till Stockholm och sätta mig och lyssna på vad Shells koncept gick ut på.Detta gjorde jag före lunch. Efter lunch hade jag bokat ett möte med ARA Jets VD Kjell Pettersen.Mötet med Joe Eriksson utföll till viss del väl. Men jag insåg att det var en hård och lång väg att vandra för att få ett större mått av frihet.Vandrade med ganska tunga steg upp till mötet med Kjell.Samtidigt tänkte jag på, att mitt liv hade haft ett antal uppbrott. Ändringar över vilket jag inte hade kontroll.Frågan var egentligen varför en klok människa som har det väl förspänt inbegriper sig i ett sådant här vågstycke.Men så var det.Jag gick emellertid till mötet med VD och hade bett även att hans marknadschef Karl Ljunggren skulle medverka.Jag la fram mitt ärende inför en alldeles överraskad och inte förstående Kjell Petersen.Han bad mig lämna bolaget på stående fot och skickade i väg mig ut ur hans arbetsrum.Jag runt på marknadsavdelningen och sa adjö åt mina gamla kamrater. Tog kanske tio minuter. Då kommer Karl Ljunggren och ber mig komma in på nytt till VD.Innan jag blev utkastad hade jag just berättat att jag hade de som skulle kunna tänkas backa upp projektet. Hann dock inte färdigt förr än jag var ute ur rummet. Nu frågade man mig om vem jag hade tänkt alliera mig med.Saken var den att Karl hade snabbt förklarat att det fans inte mycket till chans att bolaget på ett bra sätt skulle klara sig ur knipan, om jag tog alla med mig.Han hade då bett att få lyssna ytterligare på vilka förslag jag ville diskutera kring.Det fanns dessutom ett annat problem. Det var att det var bättre att kanske komma ur rävsaxen med hedern i behåll, om man kunde få ett anständigt pris för det hela.Han ville ha ett pris som vida översteg det som jag hade rygg eller löften för att kunna acceptera. Priset skulle efter förhandling vara 11,5 miljoner.Om jag eller den konstellation jag företrädde kunde hosta upp dessa pengar så kunde vi ta bolaget uppe i Piteå. Det skulle kunna ge VD anledning att kunna säga att han inte tappat bort företaget utan hade på grund av avstånd och annat sett att det ur bolagets synpunkt var bäst att koncentrera sin verksamhet.Jag lovade att återkomma inom ett par dar med mitt beslut.Man skulle nu kunna säga att min framtid nu var relativt körd. Det fanns således inte mycket annat att göra än att förhandla med Shell om att ingå i ett koncept som man visat mig.Att försöka att få mina grabbar uppe i Norra Sverige att gräva fram eller ställa ut borgen för ett belopp i denna storlek tvivlade jag starkt på. Dessutom när köpet väl var över, ett aktiekapital av ingen ringa stolek. Min bedömning var att aktiekapitalet borde vara minimum 5 miljoner. Det finns alltid en sak man måste tänka på vid liknande händelser som denna och det är att andra företag i branschen fungerar som korpar och skulle säkerligen försöka hacka ögonen ur oss. Detta med att prissätta varorna så, att vi inte finge någon lönsamhet i verksamheten.Det tredje var, att vi ju också skulle vara tvungna att köpa varor för ett antal miljoner, eller bli ombud åt något företag.Jag reste hem.Började förstå att jag hade tjorvat till mitt liv. Från varande fridlyst till att vara ett villebråd för alla.Inte minst för alla hemma. Distriktscheferna, anställda på bolaget, kunderna.Hur var det nu med löftena om att gå med mig. Att starta ett bolag som vi alla kände att vi hade ett större moraliskt släktskap till.Taktiskt måste detta skötas så, att jag skulle vara tvungen att under denna helg som jag hade på mig för att formulera svaret, så skulle jag också vara tvungen att sälja förslaget tll mina distriktschefer.Ringde Burman och fick träffa honom för att redogöra för förslaget. Hans fru Margit var också närvarande. Jag hade också min Margit med mig vid detta tillfälle.Något svar fick jag inte. Inte av någon annan heller av de tillfrågade. Jag ringde nu på måndag morron till Margit Burman och bad henne lägga ett gott ord för att jag skulle få ett jakande svar av honom. Jag fick det på kvällen.Därmed var det enklare att få också de andra med sig på affären.Nu kunde jag bättre förklara vilka de stora fördelarna var med att jobba på detta sätt. Därmed fick jag samtliga med på kärran.Åkte ner och färdigförhandlade med Eriksson på Shell om saken.För min del i denna affär skulle jag om jag jobbade kvar i bolaget minst två år få 9,9 % av aktiekapitalet. Detta förutsatt att affären gick i lås.Jg skulle således äga 9.9 i bolaget, viket i praktiken innebär att inga pengar om det inte går bra.Vi alla i gruppen stångades med alla möjliga problem ett nytt företag har. Någon hjälp från Shell fanns inte att få. Inte annat än de fem miljoner som Shell stoppat in som aktiekapital.De 1,5 miljoner som jag skulle få, betalade Shell som avskrivningslån till mig.Därmed hade vi 5 miljoner att använda för att bli ett riktigt oljebolag.Efter ett år hade vi förbrukat mer än femtio % av vårt aktiekapital och jag tvingades till att göra en kontrollbalansräkning för bolaget.Vid efterföljande styrelsemöte beslutades att nytt kapital skulle sättas in i bolaget för att stötta upp verksamheten. Detta med pengar som inte jag hade. Shell hade inget problem. Men det kan man ju säga att jag hade.Tror Ni att det Gick?Ja det skall jag berätta mer om sen.http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/

Goda tider i Oljevärlden.
Resor i Fjällvärlden.Fick telefon från Stockholm, Ulf Ingesson ringer och frågar om jag kan ordna en resa upp till Kebnekaise?Jaha, å vem är det nu som skall vallas?Jo det kommer främmande från staterna. De som köpt oss i Amerika vill komma till Sverige för att se på hur vårt bolag ser ut. Dessutom är de intresserade av att se på landet som sådant.Eftersom Du brukar fixa sådana här resor till belåtenhet, så skulle vi önska att Du kunde ta hand också om denna representation.Vi har dock ett problem, säger Ulf.Den som kommer över heter Mister Turvey och han är marknads - direktör för Conoco över hela välden. En av Conoco tre högsta chefer. Han har alldeles nyss haft en stroke, och har ett dåligt hjärta.Du måste vara försiktig med honom och se till att han inte utsätts för allt för stora påfrestningar.Ja, hur ska jag då gulla med honom tänkte jagMen visst fixar jag det.Det går ytterligare några dagar och VD i ARA Jet Kjell Petersen ringer mig.Tage, jag vet att Ulf talat med Dig om Turveys hälsa. Men det är än viktigare än så, att han återbördas vid hälsa, så Du får se till att hitta något sätt att klara de påfrestningar Du utsätter honom för. Dessutom bör det ju inte vara de våldsammaste sakerna som han ska vara med om. Det finns väl lite lugnare saker också man kan göra i fjällvälden.Jag lyssnade. En plan tog form i mitt huvud.Jag var ju medlem i Rotary och där hade jag ju många vänner jag kunde få hjälp eller rådfråga.Så på första bästa möte så frågade jag doktor Sundbom som var överläkare i Piteå om han kunde tänka sig att följa med. Förklarade noggrant att han skulle ha med sig piller och preparat för att hålla en hjärtpatient vid liv, om han skulle få något återfall. Jobbet är att befinna sig inom 25 meter från Turvey, var helst han än är under resan.Sundbom sa att han hemskt gärna skulle vilja vara med men att han hade ett antal planerade operationer just den dagen. Han skulle undersöka om det var möjligt att skjuta på eller ändra eller ändå helst få en stand in för operationerna.Han meddelade mig efter ett par dagar att han hade kunnat ordna en ersättare för dessa operationer.Jag talade med min VD Kjell Pettersen i Stockholm, att jag hade lejt in en hjärtdoktor för ändamålet.Det var vad jag trodde. Sedermera fick jag reda på att han långt ifrån var hjärtdoktor. Men å andra sidan hade han varit med länge och var säkert ett bra val ändå.Jag förberedde utflykten noggrant.Vi skulle upp till Kebnekaise tillsammans med Järva - Per och jaga ripa.Dessutom skulle vi fiska.Vi vanliga dödliga kom till Luleå eller Kiruna via SAS.Mister Turvey kom med eget plan en Caravell direkt från staterna.Hans plan var större än de plan som SAS flög med till Luleå på den tiden. Men är man stor och mäktig så är man.Nåväl, folket kom så småningom till Kiruna och jag kunde få ta hand om dem däruppe.Knut som hade helikoptrar från Gällivare hade skickat upp en av sina anställda till Kiruna för att köra oss.Järva – Per hade åkt upp ett par dagar tidigare till ett Pörte han hade uppe på en fjällsluttning en bit ifrån Nikkaluokta. Det är för Er som inte vet det en liten lappkåta gjord av torv. En mera permanent byggnad än en vanlig tältkåta.Han skulle lägga ut nät så att vi skulle få fisk.Vi flög upp dem till Järva - Per och med oss hade vi också två ryssar. En politruk och en handelsattaché. Vd för bolaget jag och ulf. Dessutom en manlig sekreterare åt Turvey och doktor Sundbom. Allt för att det skulle se bra ut.Dels var vår amerikanske vän, intresserad över att få träffa ryssar. Conoco hade ingen tjockolja i Europa, vilket gjorde att ryssarna var viktiga handelspartners för oss.Järva – Per stod och vinkade på fjällsidan när vi anlände.Vi blev inbjudna till Pörtet av hans dåvarande sambo – särbo eller kamrat. En samekvinna som i vanliga fall jobbade nere i Kiruna åt radion. Pörtet var verkligen mysigt. Mitt i kåtan brann elden där hon just kokat kaffe i en panna som hängde småputtrande över elden. På en flat sten bredvid elden hade hon bakat färskt kaffebröd.Runt eldstaden låg renskinn över hela golvet. Här satte vi oss nu för att njuta av starkt samiskt kaffe. Hon visade oss sina tavlor hon hade målat. Motiven just från där vi satt. Hennes konst var såväl Olja som akvarell.Stämningsfulla bilder inte särskilt stora. Skälen enkla. Svårt att frakta och bära dessa i ryggsäcken.Efter kaffet ut för att fiska i en liten sjö strax nedanför pörtet.På flugor och drag fick vi nu några rödingar. Mest Ryssarna, för de var mest intensiva med sitt fiske.Sedan tog vi upp näten som Järva – Per satt ut. Där var det gott om fisk. Fisken gjordes omedelbart upp. Grillades över öppen eld. Det är garanterat gott. Till det fick vi bröd som Pers dam hade bakat över öppen eld den med.Eftermiddagen skulle vi jaga ripa.Sällskapet såg en aning komiskt ut.Mr Turvey med en Doktor och en doktors väska, några meter efter sig, var han än gick.Det flög upp några ripor och det small visserligen. Några ripor lyckades de inte skjuta.Inte tror jag heller att det var särskilt lovligt att jaga dem. Men Järva – Per förklarade att det var allt i sin ordning. Har sedan förstått att han inte precis var något sanningsvittne i vad gällde regler för jakt och fiske. Det sägs att det inte finns någon i Sverige, som tagit ihjäl så många rovdjur av den typ som numera är fredade. Ett antal år senare så hade han visst ett antal problem för sin jakt med myndigheterna. Det hette väl att Järva – Per jagade, vi tittade på.I mitt fall absolut sant.Nåväl det hade blivit eftermiddag. Vi satt vid den lilla sjön och tittade ut över det vackra landskapet. Då hör vi ljud från en helikopter som närmar sig och landar utmed vår stora maskin. Det var Knut själv som hade varit in på ett bageri i Gällivare och köpt nybakade wienerbröd till oss allihop.Det kallar jag service. Helikopter tio mil för att bjuda på Wienerbröd. Förmodligen var det väl inbakat i priset. Bättre ju mindre man frågar.Efter kaffet flög vi till Kebnekaise fjällstation för att bada bastu och ta på sig rena kläder för middagen.I bastun frågade jag den förhållandevis unge handelsattachén från ryssland om han bodde i Sverige med hela sin familj?Ja, sa han. Jag har fru och en flicka med mig till Sverige. Men jag har också en flicka i Moskva.Jasså?Hon är tre år och bor hos min gamla mamma.Varför då, frågar jag?Han svarar lite undvikande att det bara blivit så.Är det så illa att de behållit en flicka i ryssland som gisslan för att Du inte ska kunna kliva av i vårt land?Han ger mig inget svar. Politruken som inte fanns i bastun hade inte åhört vårt samtal. Hade han det hade säkert frågorna hanterats på annat sätt.Jag hade beställt en middag med de läckerheter som kocken på fjällstationen hade att tillgå.Eftersom detta var på hösten så hade de fått några romstinna rödingar. Romen hade de saltat och gravat efter bästa förstånd. De visade mig detta när jag kom dit. Frågade om de inte hade sköljt romen något. Den var nämligen en aning rödfärgad.Nej det gör man inte här uppe. Man tar bort hinnor och fjäll och gör den ren på så sätt. Men den är väldigt god förklarade de.Efter Bastun så åt vi en god middag med alla tillbehör. Stämningen blev alltmer uppsluppen där vi var.Jag frågade Doktor sundbom vilka operationer han hade varit tvungen att överlåta till annan läkare. Det var åderbrocksoperationer samtliga. Bland annat var det en kvinna från Jävre som skulle opereras.Nu kom en obehaglig känsla över mig. Min mamma skulle ju opereras i dagarna. Kan det ha varit så illa att jag äventyrat hennes operation med min.Till receptionen för att försöka ringa hem. Där fanns ingen kontakt med yttervärden. Telefon till Kebnekaise var inte i drift efter ett visst klockslag. Nödsamtal men inte annat . Var detta nöd.Nej det kunde man inte säga.Doktor Sundbom förklarade för mig, att ingreppen säkerligen var väl gjorda.Med det fick jag nöja mig till dess att jag skulle komma hem.Vi flyttade oss in i Lassinantis bibliotek.Brasan brann, det knastrade härligt från veden.Högsta chefen från Amerika satt på golvet. Med en inbjudande gest bad han mig sätta sig bredvid honom. Lutande våra ryggar mot väggen höll han om mig, som man gör med en god vän. Tage, sa han Du har det bra som får leva här.I mitt huvud fanns en annan tanke.Alla människor är lika om de sitter på golvet i Lassinantis bibliotek.Min mors operation hade gått lugnt och fint. Jag kunde andas ut.Under åren framåt ordnade jag flera likartade resor. De flesta med exklusiva gäster till höga priser.Men jag betonar att vid denna oljans bästa tid, var pengar ingen bristvara för bolaget.Vi tjänade mycket pengar och hade i övrigt inte särskilt lyxiga vanor.Eller hade vi det?("en del bilder lånade av Inger Holmgren och Ralf Vikstén")http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/

Måttlighet vid huskurers användande tillrådes.
Appendix!Piss på händerna.Mitt förra avsnitt på bloggen behandlade en huskur där ingrediensen för tillfrisknande var enligt överskriften. (Läs föregående avsnitt.)Eftersom jag fått in många förfrågningar om det verkligen är en verksam kur mot Kråk - Hakka, (Kråk – Hakka är tydligen en utbredd sjukdom), så får jag tillstå att jag endast själv prövat kuren vid ett tillfälle. Det var för 55 år sedan. Jag blev frisk från utslag och sår på händerna. Dessutom ger det en resistenthet mot förnyad uppkomst av samma slag,eftersom jag ej haft något återfall.Mitt råd är därför inte, att man ska pissa på händerna i förebyggande syfte. Lukten av dylikt beteende kan åstadkomma andra besvärliga komplikationer. Detta i såväl sällskapsliv som inom yrket.Jag har i mina vidare funderingar funnit att det kan finnas yrken där kuren inte passar.Ex vis skulle jag knappas tycka, att jag just de dagarna, jag ska gå till min tandläkare eller dentist för behandling, behandlades under tiden tandläkaren genomgick denna kur.Å andra sidan, ifall man har tillräckliga skäl (läs lidande), kan man knappast backa för att tandläkaren befinner sig under behandling.Det enda krav eller önskemål man bör kunna ställa vid sådant tillfälle är väl, att han har salivsugen igång hela tiden . Skulle nu salivsugen sättas igång direkt nästa gång jag kommer dit, har jag nog skäl att fundera varför? Men det ger sig väl så snart som behandling påbörjas.Den som föreslog denna kur, tänkte knappast på denna kategori användare. Å gjorde han det, så önskade han väl också dem friska igen!Eller hade han redan tänder, man kan sätta i ett vattenglas på natten?Lycka till med huskuren.Tage /Shttp://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/

Pissa på händerna är rena medisinen
Piss är rena medicinenDet är vår.Våren är 2009. I Maj.Jag och hustrun går förbi och över Jävreån. Det forsar hårt. Vattnet kastar sig nerför å fåran.Jag påminns om forna tiders fiske på våren. I min barndom så var det en farbror som hette August Nilsson som fiskade i ån. Som pojke var det utomordentligt intressant att vara med och se när han drog upp mjärdarna eller Mjela, som vi sa. En sådan tingest var gjord som en strut eller en mycket liten Ryssja. För att den skulle kunna ställas ner i den brusande forsen fordrades att man satte fast densamma i ett trästativ som hade fyra eller fler vidjor som var hopknutna längst fram. Ungefär 2 meter framför trästativet. Inuti detta så spändes den lilla ryssjan upp.Sedan var man tvungen att bygga en ställning ut i forsen för att stänga av densamma ett par meter. Man la ut en stadig bräda. Oftast ett par bräder som spikades ihop och stagades med brädor som höll emot forsens tryck mot avbalkningen av forsen.Man hade gjort ett hål i avbalkningen av forsen där man satte ner mjärdet. För att det skulle se mysigt ut för fisken, så högg man sig granruskor som man stoppade runt omkring mjärdet.När nu fisken kom och gick upp fört forsen på vårarna så, så var det ju lugnare att simma där det inte forsade så mycket. Fisken kunde först vila i aggan (lugnvattnet)som blev vid avbalkningen, för att sedan försöka ta sig vidare. Det var nu som fisken lurades att gå genom hålet där mjärden hade satts ner.August pratade med mig som om jag var en fullvuxen person. Han kunde ge mig fisk att ta hem till mamma.Oftast tog han dock fångsten i en flätad korg som han spände fast på Cykeln.När jag slutar sa August så får Du och Din pappa ta över fisket i forsen. Det gick några år och fisket skulle av Byamännen ut på fiskevattensauktion.Det skedde alltid när byamännen hade sitt årsmöte.Arrendet var alltid om inget annat sas på 5 år.Pappa hade gått dit. August hade ringt till honom och omtalat att han inte skulle ha arrendet längre. Jag är alldeles för gammal för att hålla på och böka här i forsen.Så när fiskevattnet nedanför åbron ropades ut, så gav pappa ett bud på 25 kronor. David Stenberg som var bya ålderman slog så småningom klubban i bordet för budet.Vi hade nu att börja med att tillverka nya mjärdar. Vi hade sett ut fyra ställen att sätta mjärden på. August hade bara två ställen. Ett på vardera sidan av ån. Vi skulle fiska mer, så vi gjorde fyra avbalkningar av ån och satte dit fyra mjärdar.Detta skulle göras så fort isen gick i ån. Isen ute på fjärden skulle inte helt ha försvunnit.Nu gick först Gäddorna upp efter älven. Gäddorna var oftast i 2till tre hektos klass.Men det var oftast många. Vi vittjade morgon och kväll. Det var något som skulle göras innan vi gick till skolan. Att jag säger vi, bror på att min Bror Arne hade vuxit upp så han var i den åldern att även han kunde hjälpa till.Efter gäddtiden så kom abborrarna. Det var oftast abborrar i ett hektos klass. Men abborre är gott och vi åt många mål abborre på våren.Sen kom det en och annan snorgärs. De var en dålig sort. De stacks så förtvivlat. Hade man några sådana i mjärden och skulle ta ut dem, så blödde man om fingrarna. Men romen från fisken gick bra att använda och grava ungefär som man gjorde med löjrom.Sen kom det värsta av allt Norsen.Vi vaktade noga tills vi såg första norsen i mjärdarna. Var man inte tillräckligt snabbt uppe med mjärdarna. Vid denna tid kunde man få mjärden alldeles överfulla med dessa illaluktande fiskar. I varenda maska kunde det hänga en sönder strömmad Nors.Gäddan luktade lite annorlunda och hade dessutom ett dubbelben som försvårade ätandet av den fisken.Vi tog reda på romen från den fisken. Den var inte särskilt eljest än sikrom. Tyckte man i alla fall då.Fick vi för mycket fisk så blev det iväg för att sälja det hela.En pastor som kom från Örebro sade när vi berättade om att just nu går det massor med nors upp genom forsen.Äter Ni inte nors, var hans fråga?Nej absolut inte svarade jag.I Örebro är det en delikatess.Kan vi fånga några norsar så får jag mig ett skrovmål?Visst svarade jag.Vi gick ner till forsen. Bad honom sticka ner handen i vattnet så att det kunde bildas ett bakvatten efter handen. Nu tar Du bara den andra handen och kniper ihop den så har Du en eller flera fiskar i handen.Han gjorde så. Efter en stund hade vi en halv tiolitershink med Nors.Han kokade sin fisk och åt. Han levde dagen efter, å omtalade att han verkligen tyckte att det var en delikatess.Detta kalla vatten om vårarna förde med sig vissa bekymmer. Dels var det så att det var inte bara fisk i mjärdarna. Det var skit i olika former. Löv kvistar och vidjor. Allt detta skulle också plockas från grejorna för att de skulle bli rena. Dessutom gjorde den typen av saker att garnen ständigt måste repareras. Allt detta skulle ske i en temperatur som ibland var väldigt nära noll.Tillsammans så blev händerna väldigt utsatta. Man fick ont i dem och dessutom utslag . Det kallades för kråk-hacka.Utslag i form av sår som varades och läkte dåligt. Ibland så att händerna blev praktiskt taget odugliga till att arbeta med.Det fanns huskurer för detta. Jag minns att Fabian Berglund sa, att det var inget problem alls. Man skulle endast se till att man pissade på händerna. Ville man inte göra det direkt när behov uppstod, fick man pissa i ett handfat för att därstädes nersänka händerna i detta botgörande liniment.Faktiskt provade jag det vid ett tillfälle.Ni kan själva tänka Er hur det känns, om man har händer fulla med sår och så pissar man på dem. Det svider så inne nordens.Just att det gjorde det, var enligt samme ”shaman”, tecken på att den verksamma urinen gjorde verkan.Ett aber var dock att man inte fick tvätta sig efteråt. Man skulle låta detta verksamma, botfärdiga piss torka och allt efter hand lägga på mera av samma vara. Efter några dar med denna kur, så skulle Du vara fri från otyget.Det luktade inte gått efter en eller ett par dar. Inte kändes maten heller så god med denna doft under näsan.”Men man måste lida pin, för att få vara fin.”Fabian var säker på att det hela hjälpte. Han var själv en självlärd fiskare som sommartid hade forsen som sin allra närmaste granne. Tyckte dessutom att det var väl inte så farligt att det luktade lite piss under en kort tid.Han levde bara några steg från sin egen fiskebrygga. Inte luktade det alltid så gott ifrån fisk som låg runt och under bryggan. Dessutom var det sommarhus han bodde i också hans sommarbostad. Hela familjen bodde i denna sjöbod. Hans fru Sigrid och flera barn. Rune och karl Ivar. Sven Erik och Ulla och Ingamaj. En del låg bland fiskegarnen på dit lagd madrass eller liknande.Han var säkert renlig på sitt sätt. Men lite lukt får man kanske tåla.På den här tiden var Fabians barn de kamrater jag mest umgicks med. Det var väl i första han Ingamaj och Rune som var i samma ålder .Fiske har alltid fascinerat och lockat. Vid mognare ålder och i brist på pengar så fiskade jag senare i livet löja för att få löjrom. Det gjorde jag tillsammans med min hustru och Mamma och Pappa.Ett år sålde vi 246 kilo löjrom. Det går åt mycket jobb och mycket fisk till det. Det gav vid denna tidpunkt i livet oss en rejäl liten summa pengar som vi kunde dryga ut vår smala inkomst med.För att få ut ett så bra pris som möjligt för denna produkt, så förpackade vi löjrommen i specialburkar som rymde 3 hg och var av hårdplast. Gjorde en lagom töntig etikett som skulle visa var och av vem som romen kom ifrån. Gjorde ett utskick till 500 av de största företagens ledare i Sverige, där jag erbjöd att sända löjrommen till respektive mottagare ex vis som julpresent.Detta nappade några företag på. Ett sådant företag var ex vis Philips i Sverige. Ett annat var ett företag som tillverkade vapen i Sverige.De skickade mig sedan en lista på var löjromen skulle skickas.Den listan skulle ha varit mumma för tidningarna om de hade fått tag på densamma. Den gick till de flesta ministrar i den Svenska regeringen. I synnerhet till de som hade med försvar att göra. Den gick också till en och annan militär höjdare. Med största säkerhet hade listan kunnat inbringa flerhövdat mer pengar än romen.Men självklart så hamnade den listan efter utskickningen av romen på sådant ställe, att den inte skulle ställa till förtret.Philips skickade alltid en Chaufför med limousin ut till flyget för att hämta mig när jag kom med godsakerna. Sen fick jag åka in till Philips Huvudkontor och gå upp och leverera varorna.Ja fiske fascinerar.Sådant fiske ägnade aldrig Fabian sig åt vad jag minns. Han fiskade strömming och Lax.Å att fiska strömming det var han en riktig rackare på. Han var den absolut bäste till att räkna ut var strömmingen skulle leka och när. Han hade många gånger under strömmingens lektid, flera tusen kilo i sin båt när han kom hem.Då var det till att rensa fisk hela dagen. Rensningsmaskinerna som fanns på denna tid hade inte en chans att hinna med jobbet.Vi stod vid bryggan och sjöbodarna många människor och gjorde upp fisk. Rensade och sköljde.Vid sådana tillfällen kunde man tala om en viss odör.Då var lite piss på händerna under några dar rena parfymen.http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/

Helikopter mot Tjuonajokk.
Kostnadskrävande Tarfala is! Under tiden som jobbet fortskred åt ARA bolaget, så började bolaget med alla åtgärder som gjorts att gå allt bättre och bättre.Snålheten som varit ett signum för många befattningshavare, kunde allt mer övergå till småskaligt överdåd.Vi hade nu fått med oss Kommunerna. Den ryska högkvalitativa oljan vi importerade, gav oss många fina slantar.Förfrågan kom om jag kunde ordna någon trevlig utflykt uppe i norra Sverige.Visst kan jag det.Vad vill Ni se eller vara med om?Vi vill se snö och renar samer och sådant.Jaha, sa jag, började fundera över vad jag skulle hitta på.Eftersom jag hade gått skola för att läsa till marknadsekonom tillsammans med läraren Ebbe Vikberg så skall jag samarbeta med honom. Han hade precis slutat sin rektorstjänst för att ägna sig åt turistisk verksamhet i större eller mindre skala.Jag g åker upp och talar med honom.Han befann sig som i ett rus av idéer och uppslag. Saken var den att han hade börjat att tillsammans med Expressen fotografen Bert Persson, att skissa på ett stort timmerhus som skulle bli det finaste av denna sort i Sverige. Nordkalottcenter skulle det heta.Med på båten hade han fått länsstyrelse och landshövding. Det var vid denna tidpunkt Ragnar Lassinanti.Den fina byggnaden som skulle innehålla det mesta som hade med Nordkalotten att göra. Stockarna skulle vara Rysk eller finsk Torrfura.Eftersom Finnarna behövde sina torrfuror själva så fick det bli Ryskt. Dessutom så avtalade de att få folk därifrån som byggde huset.Huset byggdes. De stora spisarna gjordes av prima norrländsk sten. Inredning kakel allt gjordes så att det påminde om färgerna som de nordkalottiska länderna hade.Möbler snickrades med reliefer av Nordkalott loggan inhuggen i varje stol eller möbel. En rejäl Bastu och en swimmingpool anlades. Restaurang och bar togs i drift.Bert som var tidningsman skrev så pennan glödde. De släppte ut en egen tidning som distribuerades över de Nordkalottiska länderna.Palle Abbing som var anställd som journalist på Expressen gjorde många inlägg om denna byggnad och det som där timade.Denne Ebbe talade jag med för att få hjälp med ett arrangemang i fjällvärlden.Ebbe sade, Du tar reda på vilka det är som ska åka, så ska jag ge Dig nödvändig input om arrangemangen.Jag vill att Du följer med och tar hand om allt ihop.Så gjordes. Ebbe fick namnen på de som skulle vara med, vilka var två Ryska handelsattachéer och dessutom en politruk som skulle vara med för att se att allt gick rätt till. Eller kanske att vakta handelsattachéerna så de inte försvann. Dessutom den som köpte in olja hos oss som var den kanske intelligentaste av dem som jobbade på bolaget, Ulf Ingesson. Dessutom Olle Berg ( chef för bolaget)och jag. Olle meddelade mig dessutom att det kanske vore på sin plats att vi hade en kund också med, med tanke på att vi i bolaget förmodligen ville ha kostnaden på avdragssidan. Sålunda talade jag med en kompis på Estraden, Aron Johansson som hade ett antal hyreshus . Frågade om han vill följa med upp och se på Nordkalotten.Aron kom med och därmed hade vi alibi för att åka.Ebbe skickade då till dessa en inbjudan från Nordkalotten som en extra bekräftelse på den inbjudan som bolaget hade gjort. Det var ett kuvär där det fanns en bit av nordkalotten i varje kuvär. Lite renlav och en bit av en tallkvist.I inbjudan stod det att man skulle börja med att dofta i kuväret, så skulle man bli extra intresserad av att komma upp. Det luktade nämligen starkt tallbarr från kuväret.Ebbe invigde mig i hur det kom sig att det luktade så starkt. Man köper sådana här små luktflaskor, å skvätter på renlaven så tror folk att det luktar så härligt norrländskt.Ett litet knep så bra som något. Man blev glad när man fick det.Vad får kalaset kosta frågade Ebbe.Det har ingen bett att få någon uppfattning om svarade jag.Då kör vi så det ryker.Visst.Ebbe åkte före till Kiruna dit vi skulle.Jag och Aron klev på i Luleå.Jag hade klätt mig som någon sorts luffare, eller vildmarksman. Iklädd svart hatt, rejäl slidkniv i bältet och en ryggsäck, äntrades SAS planet mot Kiruna.Ingen brydde sig om man hade kniv eller inte på den tiden. i vrt fall hade jag det.I ryggsäcken hade jag tagit med mig bröd och en torkad och en rökt renbog.I planet mötte jag dessa från Stockholm uppresta gentlemän som var fulla av förväntan.När planet hade lyft från Kallax, så steg jag upp och öppnade min ryggsäck. Tog de två bogarna och gick runt i planet och skar kött från dessa. Från ryggsäcken en bit bröd.Alla i planet trakterades. Framme vid dörren till cockpit, stod flygvärdinnan hindrande för att jag inte skulle gå in även till piloterna.Men med en rejäl Lappkniv i handen, hindras man inte av sådana småttigheter. Jag beordrade öppning av dörren. Detta skedde och de mycket förvånade piloterna hade inte mycket annat att göra än, att direkt från kniven motta renköttet. Flygvärdinnan som stod bredvid mig, såg olycklig ut för det som hände.Inte ska Du vara ängslig för detta kära Du, nu ska vi hjälpas åt och sjunga. Därvid tog jag ner mikrofonen från väggen och knäppte på densamma.Lo,lo, lo, lo , lo,lo lo lo, lo, jojkade jag. Så småningom instämde de övriga passagerarna i sången. Orden är ju tämligen enkla, å melodin går ju också att så småningom falla in i.Inte såg flygvärdinnan mindre ängslig ut efter detta. Planet närmade sig Kiruna. Renbogarna var illa åtgångna. De som flög tillsammans med oss gillade renköttet.Flygvärdinnan hade börjat tina upp en aning. Dörren till piloterna var fortfarande öppen, viket jag tog som att de där framme hade en aning roligt de med.Vi sjöng en sista sång, lo lo lo lo lo, lo lo lo, lo lo lo lo lo.Ebbe mötte oss ute på plattan med ett eget bagagetåg som vi alla fick äntra upp på.Han körde oss på sidan om flygplatsbyggnaden mot ett hangar . Stannade vid en stor snödriva.Han tog fram en rentaska ur snöhögen. Rentaskan var fylld av hembryggt vatten från nordkalotten.Man gapade och Ebbe klämde på taskan. Då sprutade den värmande drycken med stor kraft in i munnen på respektive.Efter någon minut kom det en stor helikopter från Gällivare. Knutte som hade ett helikopterföretag därstädes skulle skjutsa oss dit vi nu skulle.Vi äntrade maskinen.Naturen är verkligen vacker så här på vårvintern.Ebbe hade tagit kontakt med ett par lappar som var verksamma uppe vid Tjuonajokk.Först flög vi förbi Sarris uppe i Nikkaluokta. Där vankades det mat. I Henrik Sarris restaurang i den då nybyggda fina anläggningen skulle man dels äta, dels klä om för tur ute på fjället.Vid resan från Henrik Sarri omtalade denna att det just var renskiljning uppe på fjället, strax ovanför byn.Vi talade med Helikopterchauffören att han skulle flyga över detsamma.Så gjorde vi, men landade aldrig. Vi fortsatte ner mot Tjuonajokk och landade en bit från stugorna.Vi lastade ut våra grejor. De stod vid helikoptern en tid medan vi bekantade oss med anläggningen.Begav oss tillbaka för att bära in alla de grejor som fordras för ett ”vildmarksliv.”Märkte helt enkelt inte att en del starkvaror hade försvunnit.Vi badade bastu och pratade och läskade oss med någon pilsner.Efter att ha badat i det kalla vattnet nedanför bastun så blev det dags för middagen.Före middagen serverades det en drink. Jag började då berätta om att om vi nu hade varit så kloka att vi hade kört förbi Tarfalaglaciären och huggit lös något isstycke, så kunde vi till drinken fått is som gav ifrån sig ljudliga pruttar när isen smalt i glaset.Är det sant?Ja absolut svarade Ebbe.Vad hindrar oss då från att göra en resa tillbaka och hämta lite is?Inget vad jag förstår.Vi talar med Föraren och frågar om han kan skjutsa dit oss.Visst säger han.Jag Aron Johansson och Olle Berg sticker iväg tillsammans med chauffören.Det är långt till Tarfala. Eftersom det är ljust hela dygnet vid denna tid, så är mörkret inget problem.Landar på glaciären. Har en svart plastsäck som vi hugger löst några isstycken i. Återvänder. Men på vägen hem fick vi den underbara iden att gå ner för att titta på renskiljningen. Landade en bra bit från hjorden för att inte skrämma djuren.Gav oss in i flocken tillsammans med vår chaufför som begrep sig på detta. Jag hade försett dem med en skinnmössa från ÖB som Olle ex vis hade på sig. Han ser inte riktigt så klok ut i denna mundering. Men han tror väl att vi har sådana här uppe.Så reser vi iväg mot Tjuonajokk igen. Där har de kvarlämnade kommit i god form under väntetiden. Vi var borta i tre timmar. Man hade inte haft tid att vänta på Tarfala is. Det som fanns på Campen gick tydligen att dricka utan is.Vid läggdags knöt jag ihop säcken och lät den stå utanför vårt lilla hus.Stugvärden som gjorde en koll att allt stod rätt till på Campen och vid varje hus upptäckte att det stod igenknyten säck utanför vår dörr.Bäst att ja försiktigt ställer in säcken så att ingen drar iväg med densamma under natten tänker han.Han har ju ingen som helst vetskap om att just i den säcken ligger is som kostat stora, ja mycket stora pengar.Han smyger in säcken innanför dörren och vrider igen dörren.Lapparna la ut nät för att vi skulle vittja dessa på morgonen.Morgonen kom.Tar ett kliv ner på golvet. Det är fullt av vatten på golvet. Den svarta is säcken som vi under stor möda och oförsvarligt hög kostnad hämtat ner från Tarfala har nu blivit till vatten. Utan något hörbart pruttande.Stugvärden blir givetvis olycklig över det hela. Men gjort är gjort. Olle hade i alla fall fått se på en riktig renskiljning. Så också jag och Aron.Steg upp åt frukost.Skulle ge oss iväg för att dra upp näten.Kommer ner till båtuppdraget. Där håller en av lapparna som Ebbe hade lejt för att lägga ut nät på kvällen, att ösa en av båtarna fri från vatten. Den andra lappen står femtio meter bort och tittar. Den som öser har nyttjat kvällens stöld på ett oförsiktigt sätt. Han är fullkomligt plakat. Helt plötsligt drattar han över relingen med överkroppen. Huvudet hänger under vattenytan. Olle Berg skriker åt de som står vid båten Skynda Er och rädda mannen. Dra upp huvudet från vattnet. Han drunknar ju.Då hör man den andra lappen skrika. Trampa på kanten av relingen. Då blir vi av me han.Det är kärlek det.Vi plockade naturligtvis upp honom och han fick vila ut.Kostnaden för denna resa vill jag inte ens tänka på. Men det är nog ett av de dyrare vatten som någon städ mopp torkat upp.Pengar vid denna tidpunkt var å andra sidan knappast ett problem för vårt bolag. De medföljande Ryssarna gillade det de fick vara med om. Så också kunden. Han lovade på stående fot att fortsätta med att beställa hos oss. Men det hade han nog gjort även utan resa. Troligen men man vet inte?I näten hade det fastnat hur många ädelfiskar som helst. En del av dessa gjordes upp och halstrades över öppen eld. Allt under att vi kunde höra att det på solsidan av huset där vi eldade droppade det friskt från taket. Dropp, Dropp, Dropp.Vintern höll på att släppa sitt grepp även över Tjuonajokk.Många fler turer gjordes.Dem återkommer jag till.http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/

Efterlysning av Remedjen min.
Efterlysning av "Remedjen" jag fick i present av min Dyrbare vän Broberg.http://www.youtube.com/watch?v=WeD0VpKgNcYKlicka på länken eller skriv in den.en lagom töntig påminnelse om att han lånat tillbaka min mejsel.http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/

Man ljuger bättre med tårar. Å, hot av dårar.
Hyreshus.Det hade gått några år. Ungefär omkring 1980-81 så kom det sig att jag fick reda på att ett hyreshus var till salu på storgatan 92-94.Jag hade under denna tid och med de studier jag genomgått insett att man måste dels våga något för att vinna. Dels att man måste köpa sådana värden som lång eller kortsiktigt går upp. Inte stirra på den direkta avkastningen utan vara nöjd med om det gick ihop. Detta under tid som man skulle vänta på värdestegring och kunna sälja och kersa in.Ett hyreshus, visserligen litet , men ändå. Har man inga pengar så får man börja med något litet. Gick till banken för att låna pengar till köpet. Upplystes om att det skulle kunna gå att ordna om jag och min hustru skrev en personlig borgen som innebar att Banken kunde ta av oss allt ifall vi inte klarade av det hela.Dessutom gick alla sparade slantar åt.Vi köpte huset. Det bestod av 12 lägenheter. Alla lägenheterna med hyresgäster.Det hela flöt på bra. Någon flyttade och någon flyttade in.Så en dag ville min dotter flytta in i lägenheten på bottenvåningen. En bra lägenhet på 125 kvadrat. De övriga omkring 130 kvadratmeterI huset fanns tre ettor vilka bestod av ett rum med en kokvrå. Ca 20 kvadratmeter.En dag ringde mig pappan till den som hyrde en av dessa lägenheter och sa upp sonens lägenhet. Sonen skulle flytta från stan. Men han hade en ny hyresgäst som han rekommenderade. En trevlig pojke som absolut inte skulle göra mycket väsen av sig.Det är väl okej tyckte jag.Bolenius hette pojken.Den ena flyttade ut, den andra in. Det gick ett tag.Helt plötsligt fick jag besök av Polisen som sökte vår hyresgäst. Min fråga var varför de sökte honom var, har han gjort någonting?Det vet vi inte svarade polisen, men vi vill komma i kontakt med honom. Varför det, frågade jag?Ja, han är ju försöksutsläppt narkoman från Sidsjöns sinnessjukhus i Sundsvall.Har ingen talat med Dig frågade polisen?Nej, det hade jag ingen aning om.Vad har han gjort då, förutom knarkat?Ja han har dödat några människor och har suttit på Hispa ett antal år, men är nu försöksutskriven.Du borde ju ha fått en förfrågan från någon övervakare.Vem är övervakare?Ja det är Adam Bäckström.Ringde upp Adam. Han var i stort sett oförstående till mina undringar. Inte behöver någon hyresgäst deklarera varifrån han eller hon kommer.Det går ytterligare en vecka. Polisen hade hittat honom, men det enda som man vid detta tillfälle kunde beslå honom med var att han var narkotika påverkad.Det gjorde man inget åt. Men nu hade det hänt ytterligare saker. En dam i Piteå hade blivit rånad av en kpist beväpnad man, och var en aning skärrad över detta. Bolenius söktes igen. Han var dock inte hemma.En narkoman med kpist i huset, hur kul är det.Nu kände vi som var i huset att det började lukta lite konstigt i trapphuset. Efter att ha försökt nosa i dörrspringorna, kunde man klart känna varifrån denna besvärande lukt kom.Ytterligare några dagar gick och så småningom så öppnade jag med huvudnyckeln dörren.Inne i lägenheten fanns en papegoja. En stor ARA goja. Den var lös och hade på bordet sin mat. Den hade skitit ner hela lägenheten. Överallt var det fågelskit.Jag ringde herr Adam Bäckström (Ni känner honom ganska många, som den som jobbat på järnvägen och hoppade omkring på ett ben). Vad har Du släpat hit var min fråga?En man som måste få sin chans.Men Du har inte talat med mig om detta.Nä, det behöver jag inte.NU ska han ut ur huset. Det kan Du inte göra.Då känner Du mig inte.Han åker ut i dag.Kom hit med en kärra och hämta tillhörigheterna omgående. Kommer Du inte omgående slänger jag allt i en container. Papegojan knyter jag i sopstället.Adam kom och hämtade skräpet. Vi skurade upp. Målade om eftersom det var svårt att få bort lukten.Det går ytterligare ett par veckor.Vi har en konferens på Strömlida i Piteå.Det ringer och jag blir avbruten mitt i ett föredrag av att polisen vill ha ett ögonblickligt samtal med mig.Polisen förklarar att Bolenius rymt från Sidsjön. Å varför ringer Ni mig för det? Han har uttalat hott hot mot dig och Din familj säger polisen. Men varför måste Ni rapportera detta under dessa former?Är det så konstigt säger de. Det är ju Du som satt Dit honom!Å det har ni meddelat honom frågar jag.Det kan man inte förtiga.Nä - hä.Vad kul, att få ett sådant budskap. Jag åker omedelbart och tar bort min flickas namn på dörren till hennes lägenhet.Hemma så vidtar vi naturligt vis högsta försiktighet med vad vi gör och hur vi låser osv. Vid sängen ställer jag golfklubba på vardera sidan av sängen. Något vapen har jag ju inte varför det får duga med detta.Varje gång som det på natten slamrar med något är jag på helspänn. Sopåkarna tömning av sina byttor kollar jag in. Läget är under en tid spänt.Polisen ringer inte och säger att de spärrat in honom igen. Det tycker man faktiskt borde var en självklar sak. Men inte det.Så småningom avklingar försiktigheten.Jag befinner mig i Stockholm på huvudkontoret.Jag får ett bud till mig om, att en man som heter Bolenius ringt till växeln och bett flickorna där meddela mig att han vet var jag är, å att jag ska ta mig i akt.Jag ringer hem och omtalar att Bolenius är ute igen till Hustrun. Bokar om hembiljetterna för att åka hem samma dag. Reglar dörrar och klubborna på plats vid sängen.Så småningom när inget händer så återgår livet till det normala. Men visst är det obehagligt.Jag snickrar köksskåp för att sätta in köksfläktar i lägenheterna. De finns inte att köpa snedställda köksskåp av denna årgång.Nyårsafton det tredje året jag har husen ringer man och meddelar att avloppsbrunnen är täta i källaren Avloppsvattnet står en decimeter högt i källarvåningen. Jag ringer rörfirmor och andra för att få någon som kan hjälpa dem. Ingen vill det är Nyårsafton.Tar en bilen in till staden. Tar med mig ett rensband hemifrån. Kliver ner i skiten. Drar rensbandet genom avloppen och får så småningom i gång systemen igen.Tänker på vägen hem. Inte ska jag ha det så här. En liten fastighet är alldeles för lite för att ha någon anställd eller någon som man avlönar lite grann för att sköta vaktmästeriet.Vid ett besök uppe på Curt hällgrens åkeri, säger jag detta till honom.Jag ska sälja en traktor nu säger Curt. Får lös lite kulor som jag skulle kunna köpa huset för.Curt hade vuxit mycket som åkeri betraktat. Han hade sitt åkeri på backen där nu Camp 4y nu finns.Vi gjorde upp affären. Den var sådan att allt utom hundra tusen skulle betalas direkt. Resterande inom ett halvår.Detta skulle kunna innebära en hygglig slant över i förhållande till inköpet. Så långt var min kalkyl rätt.Jag uppvaktade honom när ett halvår hade gått.Jag betalar in summan i morron. Det gjorde han också. Det som dock var ett visst problem var, att det blev allt trögare att få in betalningarna för bränslet. Han hade nu så många bilar att det åtgick stora mängder bränsle. Han var ständigt skyldig oss några hundra tusen för bränslet. Det tenderade dock att öka, vilket föranledde mig att begära att han varje månad skulle rapportera till mig hur företaget gick. Dessutom så gjordes en avbetalningsplan på utestående fodringar.Curt satt varje månad lydigt och berättade hur det gick. Problemet var bara att kontot växte. Mitt intryck var att han talade sanning när han talade med mig. Det var nu så, att inget bränsle kunde levereras utan att det minst hade betalts in motsvarande belopp till oss.Bränslet steg i pris. Curt hade onekligen problem. Jag kallade in honom och bad honom skriva på en borgensförbindelse. Han hade ju trots allt ett hus, som han enligt uppgift själv ägde.Så gjordes.Det gick några månader. Vi brukade kunna lita på honom när han sa att han hade betalat och därför kunde ge honom ny leverans.Nu ljög han.Vi levererade. Krävde honom på det han ljög för oss om.Eftersom vi inte tänkte på att han hade kort för att kunna tanka på andra platser i Sverige, så använde han nu utan att vi observerade det våra kortmaskiner. Det tar en tid innan vi upptäcker saken.Curt är skyldig oss ganska stora pengar.Känd bilhandlare har också bekymmer med att få betalt för sina bilar. Han drar i nödbromsen och försätter Curt Hällgrens Åkeri i konkurs.Curt är skyldig oss en miljon sjuhundrafemtio tusen.Jag inser att vi står inför en förlust. Men, jag har ju trots allt en borgen och vet att han äger huset.Jag ber honom komma till kontoret en tid efter konkursen. Insåg omedelbart att någon utdelning i konkursen skulle jag givetvis inte få. Det som fanns att ta, tar alltid bankerna.Nu satt han framför mig. Pappret som han skrivit på ligger upp och nervänt framför mig.Så böjar karln att gråta. I strida strömmar rinner tårarna, så stammar han fram, att det är för jävligt. Pojken får han inte att gå till skolan, dessutom har han börjat pissa ner sig. Han är verkligen illa ute. Han har dessutom precis fått resultatet av proverna som hans fru gått igenom. Hon har fått cancer.Jag sitter och tittar på det upp och nervända pappret med hans underskrift. I min hjärna funderar jag . Lägger jag fram detta papper, vad gör han då? Han är ju redan alldeles förstörd som han är.Tar han bort sig?Han är verkligen under isen just nu.Kan jag bära det om karln går hem och tar bort sig? Eller är det något jag får dras med skuld resten av livet?Jag låter papperet ligga upp och ner. Säger inget. Han lämnar kontoret. Jag känner mig pressad samtidigt som jag nog ändå kände att jag gjort rätt.Det går några veckor ytterligare.Kontaktar konkursförvaltaren. Berättar om vårt möte.Hanlägger sin panna i djupa veck.Curt har ingen villa. Den är såld till hans fru. Ja, men säger jag, hon har ju fått Cancer å är väl på behandling?Nej säger han. Något sådant har jag inte hört.Pappret med hans borgen var inget värt. Inte ett öre. Allt som var känt, hade redan tagits ifrån honom. Det som fanns hade han nog hunnit städa bort.Borgenförbindelsen hamnade i den stora burken utmed högra benet.Hällgren fortsatte efter en tid med nya krafter i ett nytt åkeri som hustrun ägde.Så kan det gå.http://www.skoogs.se/ http://www.kemek.se/system/ http://www.exait.se/ http://www.pdol.se/ http://www.idetage.se/


Annons:

Vill du tjäna pengar på din blogg?

Vet du om att du kan tjäna pengar på ditt bloggande? Genom att publicera annonser från olika affiliatenätverk på din blogg får du provision på den försäljning som dina besökare genererar. Du väljer själv vilka företag och produkter du vill marknadsföra men en enkel tumregel är att hålla sig till sådant som intresserar just dina besökare.

Nedan listar vi olika affiliatenätverk som vi rekommenderar. Besök dem alla och registrera ett konto som "Publisher / Annonsör". Därefter kan du välja och vraka mellan olika program som du vill marknadsföra. Kontakta oss gärna om du har några frågor så ska vi försöka hjälpa dig framåt. Lycka till!


Registrera konto på AdTraction - Har många bra annonsprogram för t.ex. hälsa, skönhet, parfym, smink m.m.