Annons:
ToppBlogg.se Lägg till din blogg
visa alla Allmänt Bil/MC Data/IT Ekonomi & Finans Film/Tv Filosofi/Religion Fotobloggar Företagsbloggar Hem & Inredning Humor Hälsa Kultur Litteratur Marknadsföring Mat Miljö Mode & kläder Musik Nöjen Personligt Politik Resor Sex & Samlevnad Shopping Spel & Dobbel Sport Teknik Lägg till blogg logga in & ändra blogg Om ToppBlogg.se / faq Kontakta oss

TOPPRAFFEL!

Mytomspunne filmjournalisten Pidde Anderssons blogg är troligen Sveriges mest ambitiösa filmblogg. Här finns mängder av recensioner av film på bio och DVD, samt mycket annat.

RSS Feed RSS Feed
Homepage » Besök TOPPRAFFEL!

Inlägg i TOPPRAFFEL!

DVD: Wild Card
WILD CARD (Nordisk Film)Jason Statham må vara en bra filmhårding, men han medverkar i alldeles för många filmer - vilket innebär att en del är lite för slätstrukna och ointressanta (vem minns BLITZ?). WILD CARD, i regi av Simon West (THE EXPENDABLES 2), bygger på en roman av William Goldstein, som även skrivit filmens manus, och även om det här inte är speciellt minnesvärt, får jag väl ändå säga att det är hyfsat. Det är okej.Statham spelar en kille med actionhjältenamnet Nick Wild. Han bor i Las Vegas där han jobbar som något slags livvakt man kan hyra - han agerar "förkläde" åt folk som går på casino. Han är en jävel på att spela kort, men verkar även vara spelmissbrukare, och han har sett sina bästa dagar. En kvinna som blivit våldtagen och misshandlad av några gangsters på ett hotell söker upp Nick, hon vill att han ska lokalisera våldsmännen så att hon kan ställa dem inför rätta - eller ännu hellre ta saken i egna händer och hämnas.Konfrontationen med dessa gangsters blir brutal (Nick är förstås även en jävel på att slåss och kasta spelkort på folk) och Nick lever därefter farligt. Han tänker vinna ihop en stor summa pengar så att han kan lämna Vegas för alltid, innan maffian hittar- och mördar honom.Handlingen i WILD CARD är lite luddig. Jag blir inte riktigt klok på vad Nick Wild är för typ och vad han är ute efter. Han verkar mest trött på allting. Handlingen känns märkligt tunn och drygas ut med handlingstrådar som inte fyller någon större funktion.DVD-omslaget kategoriserar filmen som "action", men det här är en kriminalfilm. Det dröjer 38 minuter innan det första, korta slagsmålet, 25 minuter senare kommer nästa, korta actionscen, och alldeles på slutet får vi ett tredje och sista slagsmål. Dessa fajter är koreograferade av Corey Yuen (TRANSPORTER) och utmärkta, men de är för få för att filmen ska kunna klassas som actionfilm.Det förekommer en del kända namn i väldigt små roller. Sofía Vergara medverkar i filmens prolog och återkommer inte senare. Nick Wild delar kontor med en advokat, som spelas av Jason Alexander. Alexander gör rollen precis likadant som han gjorde George Costanza, kanske kan han bara göra en typ av figur, och jag skrattade - även om det kanske inte var meningen. Han medverkar bara i en enda scen i början. Stanley Tucci spelar en gangster, och även han medverkar i en enda scen. Även Anne Heche dyker upp i en liten roll.Boken WILD CARD bygger på heter "Heat" och 1986 kom en filmversion med den titeln. Då spelade Burt Reynolds huvudrollen och hette Mex, och Goldman stod för manus även då. Jag minns inte om jag sett den.Simon West regisserade även den lite vissna nyinspelningen av THE MECHANIC med Statham i Charles Bronsons gamla roll.Betyget härunder är lite svajigt, men trots mina invändningar tycker jag att det är en småtrevlig liten film. En scen som involverar en häcksax och ett manligt könsorgan är rätt svettig att titta på.   -->

Bio: Tomorrowland: A World Beyond
Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures SwedenLiksom PIRATES OF THE CARIBBEAN-fillmerna, bygger nya TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND på en åkattraktion som återfinns på Disneyland. Jag har aldrig varit på Disneyland, så jag vet inte riktigt hur det ser ut i denna framtidsvärld som öppnade redan 1955 och som har byggts om flera gånger sedan dess. Av gamla bilder att döma verkar den tidiga upplagan av Tomorrowland ha varit en skön plats. På den tiden var ju framtiden en strömlinjeformad, läcker och bra plats. När jag var tonåring på 1980-talet var framtiden en sönderbombad plats där motorcykelgäng jagade varandra - om nu inte världen tagits över av onda robotar.Tomorrowland 1955.Att Brad Birds (RÅTTATOUILLE, MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL) TOMORROWLAND kommer att bli en lika stor succé som piratserien tror jag knappast. Snarare tvärtom - rimligtvis bör den här filmen floppa. Jag förstår inte vilken målgrupp den riktar sig till. Antagligen är TOMORROWLAND tänkt som en spännande och fantasifull familjefilm, men jag som vuxen satt mest och kliade mig i huvudet, undrade vad jag tittade på - och tråkades ut.Redan öppningsscenen låter antyda hur förvirrat det kommer att bli. George Clooney spelar Frank Walker, som tittar rakt in i kameran och ska berätta för oss vad som har hänt, medan tonårstjejen Casey Newton (Britt Robertson) hela tiden avbryter honom och säger att det är för omständligt och svårbegripligt. Efter en stunds babblande börjar Frank att berätta om hur allt började för hans del - och denna inledning är riktigt bra. Den elvaårige Frank anländer till Världsutställningen i New York 1964 (Clooney är förresten född 1961, så han spelar äldre än han är). Denna utställning har jag alltid varit fascinerad av, den ser ju så fräsig ut på gamla bilder - precis som Tomorrowland. Frank är uppfinnare och ska visa upp sin hembyggda jetpack; det hålls visst något slags uppfinnartävling. Hugh Laurie spelar mannen som tittar på jetpacken; han är inte imponerad - men en liten flicka ger Frank en rockknapp med en T på. Flickan heter Athena (Raffey Cassidy) och beter sig mystiskt - så Frank följer efter henne. Disneylands åkattraktion It's a Small World finns på utställningen - denna inspirerade Peter Pan, som öppnade på Liseberg på 1960-talet. Peter Pan har senare byggts om och heter numera Sagoslottet. I vilket fall Frank åker in i It's a Small World, och plötsligt skickas han iväg till framtiden, där han hamnar i en fantastisk stad. Där återser han både Athena och Nix, som Lauries rollfigur visar sig heta.Nu är det dags för Casey att berätta sin historia - och nu är det inte lika kul längre. Det är nutid och Casey är ett tekniskt geni som bor tillsammans med sin far, som är ingenjör för NASA. När Casey försöker hindra nedmonteringen av Cape Canaveral arresteras hon. Hon släpps mot borgen och hittar då knappen med T:et bland sina tillhörigheter. När hon rör vid knappen ser hon framtidsvärlden, men den försvinner när hon släpper knappen, och efter ett tag är knappen helt urladdad.Casey vill veta mer om denna mystiska tingest och ger sig iväg - och då dyker Athena, som fortfarande är barn, upp igen. Även några onda robotar dyker upp och försöker ta kål på Casey och Athena. Athena för Casey till den nu vuxne Frank, som är sur och har barrikaderat sig i sitt hus.Tydligen kommer världen att gå åt skogen. Miljöförstöring, naturkatastrofer och kärnvapen. Frank vet detta och ingen kan stoppa det - utom Casey, visar det sig. Jagade av robotar måste de ta sig till framtidsstaden och förhindra världens undergång.TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND är en film med ett budskap: ta hand om den här planeten. Men mest är det en film med metafysiskt, pseudointellektuellt pladder. Det pratas alldeles för mycket i den här filmen, det babblas mest hela tiden - och jag hänger inte med. Jag orkar inte hänga med. Det är möjligt att det är intressanta teorier som läggs fram om framtiden, andra dimensioner och parallella tidslinjer - med det är otroligt omständligt och förvirrande.Det är aldrig spännande och sällan roligt. Vad som är väldigt märkligt är att man knappt använder sig av den glittrande framtidsstaden. Varför göra en film om Tomorrowland när man knappt får se platsen? Och varför valde man att ha Eiffeltornet på filmaffischen och inte Tomorrowland? Visst har det franska tornet en betydande roll i filmen - men nog är det konstigt.Det roligaste i filmen är att en bifigur har döpts till Hugo Gernsback. Gernsback var mannen som i de tidningar han gav ut myntade termen "science fiction", först kallat "scientifiction".Synd att hela filmen inte utspelar sig på Världsutställningen 1964.    (Biopremiär 22/5) -->

Bio: Hot Pursuit
Foton: Sam Emerson ©2015 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and Warner Bros. Entertainment Inc. All Rights Reserved. Reese Witherspoons karriär är lite märklig och ojämn. Hon varvar Oscarskandidater som WILD och WALK THE LINE med dåligheter som THIS MEANS WAR och THE GOOD LIE - hon verkar inte ha något mellanläge. Hon medverkar i få filmer i facket för filmer som är robusta, trevliga, kul, underhållande, om än inga filmhistoriska milstolpar. Den utomlands sågade HOT PURSUIT är ännu en film i facket Jaha, och hur tänkte de här?Okej, nu ljuger jag en aning - för jag vet hur de tänkte. De tänkte att det här kommer att bli en kul och fartfylld actionkomedi för hela familjen. Resultatet blev dock inte så lyckat.Reese Witherspoon och Sofía Vergara spelar huvudrollerna i HOT PURSUIT, regisserad av Anne Fletcher, som gjorde den vissna 27 DRESSES. Witherspoon är en av producenterna, Vergara är en av de verkställande producenterna, så de måste verkligen ha trott på det här. Witherspoon är polisen Cooper, en riktig paragrafryttare som inte har någon större framgång hos män. Hon får i uppdrag att tillsammans med en manlig polis eskortera det colombianska äkta paret Riva till Dallas, där de ska vittna mot en gangster innan denne släpps i brist på bevis.Redan när de två poliserna dyker upp hos herr och fru Riva går det fel - ett gäng skurkar dyker upp. Herr Riva, som är gangster han med, och Coopers kollega skjuts ihjäl. Cooper släpar med sig den motvilliga fru Riva, de flyr och en lång jakt på liv och död sätter igång. Cooper är fast besluten att föra fru Riva till Dallas, fru Riva vill bli av med Cooper. Det visar sig att ett par poliser tillhör skurkarna, så Cooper och fru Riva blir de efterlysta.Själva storyn är det inget större fel på - det är ju inte speciellt originellt, men det funkar. Vad som inte funkar är Sofía Vergara. Hennes kliché-latina är extremt påfrestande. Hon är rik, bortskämd, gapig och skriker på "komiskt" svårbegriplig dialekt från första till sista scenen. Många av de incidenter som uppstår i filmen hade aldrig skett om det inte vore för att hon är så korkad och jobbig. Cooper är i klantigaste laget, vilket också krävs för att handlingen ska funka - hon har en tendens att tappa sin pistol.Det skämtas en del om menstruation, något som gör vuxna män illamående - som om de vore småpojkar som aldrig hört talas om mens. Ett återkommande skämt är att när nyhetsreportrar läser upp de två flyktingarnas signalement, beskrivs Cooper som allt kortare för varje gång, och Riva som allt äldre. Riva hävdar också vid ett flertal tillfällen att Cooper har mustasch. Detta blir mest konstigt, eftersom dessa två filmstjärnor har perfekt hy och Sofía Vergara ser inte ut att vara äldre än sina 42 år, snarare yngre. Fast Reese Witherspoon är onekligen liten - om än inte 1,51, vilket en reporter hävdar.Reese Witherspoon är rätt gullig som polis och hon är rolig i ett par scener - till exempel när flyktingarnas bil täckts med 42 kilo kokain; Cooper råkar andas in knarket och blir speedad. Det är även kul när duon klär ut sig till en hjort. Men i övrigt finns det inte så mycket positivt att säga om HOT PURSUIT, mer än att den bara varar 87 minuter och att den inte är tråkig. Tempot är högt. Tyvärr är filmen enerverande mest hela tiden - åtminstone när Sofía Vergara är med i bild.En scen med en busslast pensionärer känns lånad från SUDDEN IMPACT.Under eftertexterna visas några misslyckade tagningar. De är inte speciellt roliga.(Biopremiär 22/5) -->

Bio: Maggie
Foton copyright (c) Noble EntertainmentFör sex-sju år sedan diskuterade jag filmprojekt med en amerikansk producent och säljare. "No slashers and no zombies!" sa han. Redan då. Marknaden var mättad. Ändå fortsätter det att välla ut zombiefilmer, den ena billigare än den andra. Science fiction-bokhandelns skräckhylla är full av zombiefilmer jag aldrig hört talas om och som i de flesta fall är relativt osebara.Det är lätt att göra en zombiefilm, verkar folk tycka, det är bara att spöka ut några kompisar och låta dem jaga några andra kompisar i tomma fabrikslokaler, som ska föreställa världen efter zombiekatastrofen. De flesta filmerna är ganska likartade.Det känns som att genren peakade redan på 1980-talet. Då kom de italienska klassikerna, och då kom de amerikanska RE-ANIMATOR och THE RETURN OF THE LIVING DEAD, med flera. Visst har det kommit en och annan bra film sedan dess, men det är 80-talsfilmerna jag gillar och ser om. Jag tröttnade på THE WALKING DEAD redan under den första säsongen, serietidningen tröttnade jag på ganska snart den med.Nu är Arnold Schwarzenegger tillbaka i en zombiefilm som försöker vara lite annorlunda. Åtminstone tror den att den är annorlunda och originell. I realiteten är regidebutanten Henry Hobsons lilla independentfilm MAGGIE inte alls originell - tvärtom är den banal och förutsägbar.Ett virus sprids med alarmerande hastighet över USA; bönder uppmanas att bränna sina grödor, så kanske kommer det därifrån. De infekterade förvandlas långsamt till människoätande zombies. Förvandlingen tar ett antal veckor och när de smittade är för sjuka och börjar känna doften av människokött, samlas de in och sätts i karantän.Arnold spelar bonden Wade, vars tonårsdotter Maggie (Abigail Breslin) blivit biten av en zombie. Han är en öm, kärleksfull far som vill att Maggies sista tid i livet ska vara bra, så han tar hem henne till familjen och vårdar henne i hemmet. Maggies mor är död, och Wades nya kvinna Caroline (Joely Richardson) verkar inte vara alltför förtjust i att ha Maggie därhemma. Vem vet när hon plötsligt vaknar upp som fullfjädrad och aggressiv kannibal? Vad Maggies två småsyskon tycker framgår inte riktigt, eftersom de försvinner ur handlingen ganska snart.MAGGIE är något slags aidsallegori - och som sådan något senkommen. De smittade lever vanliga liv medan de blir sämre, och eftersom det inte finns något botemedel kan det bara sluta på ett sätt. De friska undviker de smittade. Jag tänker på Scooter McCraes superlågbudgetfilm SHATTER DEAD från 1994; en film gjord på video i vilken de döda fortsatte att leva och bara ville vara i fred tills de föruttnade. I MAGGIE får vi bland annat se hur titelfiguren träffar sina gamla kompisar och åker iväg till en sjö för att ha kul. Ännu en i gänget; Trent (Bryce Romero, som inte verkar vara släkt med George A), är smittad; utvecklingen har gått längre än hos Maggie och han börjar se ut som en levande död. En annan av killarna gör sig impopulär genom att tala illa om de smittade.Hobsons film är väldigt lågmäld. Den som förväntar sig en skräckfilm bör välja något annat, eftersom MAGGIE är varken spännande eller otäck - det här är ett drama. De Arnold-fans som tror att de ska få se den gamle hjälten kötta horder av zombies så att hjärnsubstansen sprutar bör också välja något annat. Wade attackeras av en zombie alldeles i början och en bit in i filmen tvingas han yxa ihjäl sina zombifierade grannar (det sker utanför bild), men det är allt.Jag tycker att Arnold Schwarzenegger gör en väldigt fin och övertygande insats. Jag ser i eftertexterna att han haft en dramacoach, vilket gett resultat. Wade ser brydd och plågad ut, han är sympatisk och villrådig.Men det här är lite för simpelt och banalt - och ibland alldeles för pretentiöst. Det är långsamt och lite sövande, något som förstärks av den trista, klinkande musiken.  Bortsett från nyheten att göra en långsam och tråkig zombiefilm, har jag sett allt tidigare - och bättre. Filmen slutar ungefär som man gissat. Dessutom är det lite för mycket skakig, handhållen kamera och för många märkliga närbilder på ansikten för min smak.Fast det är ju klart, om man inte har sett lika många zombiefilmer, skräckfilmer och genrefilmer som jag, känns det här kanske både fräscht och intressant. Men Arnold Schwarzeneggers fina insats räcker inte för att rädda MAGGIE från att vara en gäspning i biomörkret.(Biopremiär 22/5) -->

Bio: Far from Men
Foton copyright (c) NjutafilmsNu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!Förutsättningarna var inte de bästa när jag gick iväg för att se FAR FROM MEN, vilket är den "svenska" titeln på LOIN DES HOMMES. Filmen pressvisades nämligen en timme efter att MAD MAX: FURY ROAD slutat. Från bombastisk fläskaction till ett litet franskt drama byggt på en novell av Albert Camus. Intresset var inte på topp, så att säga.FAR FROM MEN, som regisserats av David Oelhoffen, kallas "nordafrikansk western" i pressmaterialet. Nej, självklart är detta ingen western; för att kallas western måste filmen utspelas i den amerikanska västern. Däremot innehåller berättelsen flera ingedienser som hämtats från westerngenren, och Oelhoffens film skulle lätt kunna göras som en riktig western (vilket den hade vunnit på).När filmen öppnar tänker jag på MAD MAX - vad nu, är jag kvar i ökenlandskapet? Nej, det här är ett annat, kargt landskap. Det är mitt ute i ingenstans i Algeriet 1954. Den danske amerikanen Viggo Mortensen spelar spanjoren Daru, som pratar franska. Han är lärare och lär små arabiska barn att läsa och skriva. En dag dyker det upp några karlar som har med sig en fånge; Mohamed (Reda Kateb), anklagad för att ha mördat sin kusin. Daru ska föra Mohamed till rättvisan och traskar iväg med honom. Under färden lär de känna varandra och blir vänner, men faror hotar hela tiden. Arga bybor är på jakt efter Mohamed för att ge igen för mordet på kusinen. Algeriska rebellstyrkor dyker upp. Franska trupper dyker också upp och skjuter på allt som rör sig.FAR FROM MEN innehåller en del skottväxlingar, men den som förväntar sig ett spännande raffel är fel på det. Tvärtom är filmen så ospännande den kan vara. Visst återfinns flera klassiska westernelement, här finns till och med en bar med prostituerade en trappa upp, men filmen berättas inte som en western- eller äventyrsfilm. Det här är lågmält och återhållsamt, helt utan extravaganser. Daru är en rätt trist typ, Mohamed är ännu tristare.Jag läser att många kallar filmen vacker, och det kan man ju tycka, men det är bara det ena vissna stenlandskapet efter det andra och filmfotot är ganska platt. Vädret är inget vidare. De två huvudpersonerna promenerar. De går och går och går. Daru bär gubbakeps. För att verkligen understryka tristessen har man anlitat Nick Cave och Warren Ellis för filmmusiken. Som ni vet är Nick Cave en av världens tråkigaste människor och den saggiga musiken låter därefter.Jag skulle gärna se en film om kriget i Algeriet, men då vill ha allt ha en film gjord med nerv och entusiasm, och inte ett ovanligt våldsamt avsnitt av GODNATT, JORD.... Fast det är ju klart. Om jag inte sett MAD MAX först hade jag kanske tyckt bättre om den här. De gamla tanterna som av någon anledning ofta kommer till Hagabions pressvisningar verkade uppskatta filmen. Actionfilm för folk som inte gillar action.(Biopremiär 15/5) -->

Bio: Mad Max: Fury Road
Foton copyright (c) Warner BrothersJag minns när jag för snart 35 år sedan bläddrade i Filmtidningen; biografernas gratistidning, och läste en liten text om THE ROAD WARRIOR; en kommande australisk film som kalllades "årets äventyrsfilm". Årets äventyrsfilm? Skulle inte det vara JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN? Eller någon annan film jag hört talas om. Efter katastrofen-filmen THE ROAD WARRIOR hade jag aldrig hört talas om - men bilden såg tuff ut. När filmen så gick upp på bio i Landskrona, gick förstås jag och en kompis och såg den.Vi var alldeles utmattade efteråt. Vi hade aldrig någonsin sett en så tuff film. "Det var ju action precis hela tiden!" stånkade min kompis. Tuffast av allt var förstås Mel Gibson som Mad Max, iförd trasig skinnpaj.Men vi blev lite förvirrade när filmen började och det stod MAD MAX 2 i förtexterna. MAD MAX 2? Fanns det en första film? Jodå, George Millers MAD MAX från 1979 lämnades in till Statens Biografbyrå tre gånger mellan 1980 och 1983. Första gången oklippt, därefter kortad av distributören - men den totalförbjöds varje gång. En tid  senare pratade Kjell Alinge om MAD MAX i sitt radioprogram Eldorado. Han hade fått tillfälle att se den förbjudna filmen och kallade den "förbjuden frukt" - och han tyckte inte att den var bra.Ytterligare en tid senare gick jag, som jag gjorde varje dag, förbi Vlado Video, som låg på samma gata där jag bodde. I skyltfönstret hade de en stor standee för MAD MAX. Den hade släppts på video trots att den var förbjuden för biovisning. Jag hyrde förstås filmen.Då, i början av 80-talet, tyckte jag inte att den första MAD MAX var någon större höjdare. Världen filmen utspelades i var inte lika extrem som i uppföljaren THE ROAD WARRIOR (1981); folk bodde fortfarande i hus, de åkte på semester, de hade jobb - och Max (som i en scen avslöjar sitt efternamn: Rockatansky) var polis. Versionen som släpptes i Sverige var dubbad till amerikansk engelska - tydligen trodde den amerikanska distributören att de australiska dialekterna var för svåra att förstå.Eftersom MAD MAX var rätt okänd, döptes MAD MAX 2 om till THE ROAD WARRIOR, vilket det även står i förtexterna till den amerikanska releasen. Uppföljaren var större, bättre och maffigare.1985 kom så en tredje film; MAD MAX BORTOM THUNDERDOME, och den här gången hade George Miller tagit hjälp av George Ogilvie - Ogilvie regisserade dialogscenerna, medan Miller stod för actionscenerna. Jag gick på gymnasiet när den här kom, och jag minns att jag berättade för några klasskompisar om hur besviken jag var. Filmen var mycket, mycket sämre än de två första filmerna. Det enda minnesvärda är striden mot jätten Blaster i titelns stridsarena Thunderdome. Resten var tråkigt och ganska barnvänligt, och Tina Turner stod för den trista titellåten. Om jag inte minns helt fel var MAD MAX BORTOM THUNDERDOME den näst sista filmen som visades på Imperial i Landskrona - den sista blev MIAMI SUPERCOPS med Terence Hill och Bud Spencer.Eftersom THE ROAD WARRIOR blev spå oerhört framgångsrik och trendsättande, svämmade videobutikerna snabbt över av billiga kopior. Från Nya Zeeland kom BATTLETRUCK, som gick upp på bio i Sverige. På Filippinerna snidade Cirio H Santiago ihop rullar som WHEELS OF FIRE och EQUALIZER 2000, för att bara nämna två - men mest produktiva var självklart italienarna. På 1980-talet hade Italien fortfarande en stor B-filmsproduktion och de kastade sig girigt över alla trender. Efter katastrofen-filmer var perfekt - det var billigt att göra sådana filmer. Man spökade ut lite folk i pseudo-punkutstyrslar, tokade till några bilar och motorcyklar så att de skulle se "futuristiska" ut, och så lät man rollfigurerna köra runt, runt, runt i grustag utanför Rom, och ibland slå och skjuta på varandra. Filmerna handlade sällan om något speciellt, det var bara våldsam skolteater i sandlådan. Självklart är många av dessa filmer fantastiskt skojiga.Inför pressvisningen av MAD MAX: FURY ROAD såg jag om MAD MAX och THE ROAD WARRIOR - trean orkade jag inte se om. Jag konstaterar att den första filmen är bra, men det tar 75 minuter innan Max får fru och barn överkörda, så att han kan bli mad och hämnas. Mel Gibson ser ganska ung och valpig ut. En sak jag inte tänkt på är att nu bortgångne Brian Mays musik påminner lite om musiken till THE EVIL DEAD - det låter som om det är samma lilla orkester. Ibland är musiken aningen okänslig.Mel Gibson har vuxit till sig i THE ROAD WARRIOR och han är en utmärkt hjälte - även om han faktiskt är rätt passiv stora delar av filmen. Den här filmen är egentligen en maskerad westernfilm. Mad Max är den ensamme revolvermannen som motvilligt tvingas hjälpa en vagnkaravan över prärien, eftersom mordiska indianer är på krigsstigen. Fast i Millers film kör indianerna bil och motorcykel. Den onde Humongous' (svensken Kjell Nilsson) gäng har dessutom en del homoerotiska drag. Brian Mays musik är även här lite okänslig under de lugnare scenerna, men effektiv under de otaliga actionscenerna. Jag förstår att jag älskade den här filmen som ung tonåring.Så. Trettio år efter MAD MAX BORTOM THUNDERDOME är Mad Max tillbaka i en film George Miller velat göra i ett par decennier. Och vad annat kan man säga än att den 70-årige Miller visar var skåpet ska stå. MAD MAX: FURY ROAD får de flesta andra actionfilmer att framstå som anemiska. FAST & FURIOUS 7 är ett lådbilsrally vid jämförelse. Det kommer inte att komma en fläskigare actionfilm i år - troligen inte på ett bra tack framöver. För hur ska man toppa det här? Redan de tuffa förtexterna och en inledande voice over anger tonen: "My name is Max. I was a cop. A road warrior."Handlingen är föredömligt enkel. Tom Hardy (som var två år gammal när den första filmen kom) har tagit över rollen som Max. Alldeles i början av filmen tillfångatas Max av ett gäng onda karlar, som för honom till Evige Joes rike. Evige Joe spelas av Hugh Keays-Byrne, som var skurken Toecutter i MAD MAX 1979. Han häckar i ett stort, dödskalleförsett berg, där han vakar över en vattenreservoir vars innehåll han snålar med. Joe, som ståtar med en grym ansiktsmask, har en massa vitmålade anhängare och beter sig som en gud. Det svältande folket fruktar honom. Max ska användas som något slags extraförråd av blod; han kallas "blodpåsen".Charlize Theron spelar Imperator Furiosa, en tuff kvinna med mekanisk vänsterhand. Max lyckas fly, och efter att ha bråkat med Furiosa och de söta brudar hon har med sig, följer Max med Furiosa i en tankbil på väg genom öknen till Den gröna platsen, där allt ska vara vackert och där det går att odla jorden. Nicholas Hoult spelar en av Joes anhängare, som omvänds och följer med. Evige Joe gillar förstås inte detta, så han och en hord män beger sig av efter Max och Furiosa.MAD MAX; FURY ROAD är i princip en enda, två timmar lång biljakt. Men, oj, vilken biljakt! Det här måste ses för att man ska tro på det. Sällan har fordon demolerats vackrare på en bioduk. Det är fullkomligt fantastiskt - och det mesta är fysiska effekter och stunts, och inte datoranimationer. Det är inte utan att man undrar hur i helsike George Miller lyckades filma det här.Filmen är full av bisarra detaljer och deformerade människor. Evige Joes tillhåll är pampigt och olycksbådande, och jag tänker lite på Thulsa Doom i CONAN - BARBAREN. Bilen Joe färdas i är försedd med fyra trumslagare som dunkar på pukor, och längst fram står en fastkedjad kille och spelar på en eldsprutande elgitarr. Det är fullkomligt vansinnigt. Max och hans sällskap träffar på ett gäng maskerade motorcyklister som visar sig vara beväpnade tanter i mogen ålder. De är inte sena att vara med och slåss. Uppe på klippor avtecknar sig illasinnade män, som vore de apacher med motorcyklar istället för hästar. Ett gyttjigt område befolkas av folk som går på styltor. Filmen är inspelad i Namibia och miljöerna är majestätiska. Filmmusiken är skriven av en som kallar sig Junkie XL och den är extremt effektiv med mycket slagverk och pukor.Men hur funkar Tom Hardy? Tja, han är okej. Han må vara en duktig skådespelare, men jag har alltid tyckt att han är rätt okarismatisk. Han är definitivt ingen Mel Gibson, och han har lite för runda och snälla drag, men han funkar ändå. Liksom i THE ROAD WARRIOR är Max förhållandevis passiv. Imperator Furiosa framstår som den egentliga huvudpersonen.Men det spelar ingen roll att Max själv är aningen blek - eftersom MAD MAX: FURY ROAD är allt annat än blek. Jag vet inte om jag någonsin sett något liknande när det gäller massiv, sanslös action. Allting är enormt. Det känns som att man själv blåser omkull där i biosalongen. Det är så häftigt det kan bli. Dessutom: till skillnad från så många andra, moderna actionfilmer, går det att se vad som händer även när det är som mest kaotiskt. Sällan har två timmar passerat så här fort.Tom Hardy har sagt att han har skrivit kontrakt för ytterligare tre Mad Max-filmer. Jag väntar med spänning på nästa.Slutligen: MAD MAX: FURY ROAD är i 3D, men pressvisningen jag var på var i 2D. Jag vet inte om 3D:n tillför något och gör filmen ännu mer intensiv, eller om den bara irriterar och skapar huvudvärk. (Biopremiär 14/5) -->

Bio: Pitch Perfect 2
Foton copyright (c) UIP SwedenAvdelningen för oväntade uppföljare. Tydligen blev PITCH PERFECT en "surprise hit" när den kom 2013 - men jag har inget som helst minne av den. Inte mer än att den handlade om en grupp collegeflickor som sjöng a capella och tävlade i detta. Det var rätt märkligt. Jag ser här att jag gav den första filmen en trea, eftersom Anna Kendrick är söt och charmig, men någon måtta får det vara. Den lätte går jag inte på en gång till!Den här gången har Elizabeth Banks tagit över regin; detta är hennes debut som långfilmsregissör, och detta faktum har fått distributören att trumpeta "Tjejer framför och bakom kameran!" - som om det då skulle bli bättre. Sanningen är att det inte är någon skillnad på PITCH PERFECT 2 och andra, liknande amerikanska komedier.De överåriga collegetjejerna är tillbaka och filmen börjar med att skolans stolthet; a capella-gruppen Barden Bellas, ska uppträda för president Obama (som är inklippt). Det går åt skogen. Feta Amy (Rebel Wilsons rollfigur kallas så!) råkar spräcka byxorna när hon hänger upp och ner från taket, och flashar organet för publik och TV-kameror. Eftersom detta är pryda USA blir det stor skandal i hela landet. Bellas står inte högt i kurs, men de tänker inte ge upp, utan siktar på att tävla i VM i a capella-sång, som går av stapeln i Köpenhamn ("Var ligger Köpenhamn?" - "Jag vet inte, jag körde i geografi.").Regerande världsmästarna Das Sound Machine från Tyskland är på turné i USA och dessa långa, maskinliknande typer gillar att trycka ner flickorna i Bellas. Bellas ledare, Beca (Anna Kendrick), har börjat att praktisera på en musikstudio, vilket hon av någon anledning håller hemligt. En ny, entusiastisk tjej har tillkommit i gruppen; Emily (Hailee Steinfeld), hennes mor (Katey Sagal från VÅRA VÄRSTA ÅR) vaer legendarisk Bellasmedlem på 1980-talet. Det uppstår en del romanser med fumliga killar i manliga a capella-grupper.PITCH PERFECT 2 är en märkligt ofokuserad film, fylld av utfyllnadsscener. Under stora delar av filmen glöms tråden om VM i Danmark bort. Mot slutet åker Bellas plötsligt iväg på retreat för lite peppande girlbonding; ett fullkomligt meningslöst inslag. Manuset är väldigt slappt. På slutet hamnar de i Köpenhamn; vi får se Bellas gå genom Nyhavn ett par sekunder, innan de hamnar på jättetävling, förlagd på ett fält någonstans. Har det verkligen hållits ett VM i a capella-sång i Köpenhamn? Det ser onekligen autentiskt ut.Nu innehåller dock filmen en del kul grejor. Das Sound Machine anförs av tysken Flula Borg (han heter så på riktigt!) och danskan Birgitte Hjort Sørensen. De är så tyska man kan bli. Snoop Dogg dyker upp som sig själv och sjunger in en traditionell julskiva. Roligast är Elizabeth Banks och John Michael Higgins, som återkommer från förra filmen. De är radiokommentatorer och i synnerhet han säger de mest konstiga saker; han är sexistisk, rasistisk och korkad, helt utan att veta om det.En som inte är kul, är Rebel Wilson. Hon har bara ett skämt: "Jag är tjock". Det blir bara dumt och lite pinsamt. I en scen sitter hon och bajsar utanför ett tält och säger att konsistensen är som yoghurt.När Barden Bellas uppträder ser vi att de är tio stycken, men tre av dem har inga repliker i filmen och rör sig bara i bakgrunden. Märkligt.Låtarna som framförs är välarrangerade och dito koreograferade, men repertoaren består av plågsamma mainstreamlåtar. Brittany Snow är också tillbaka från första filmen.När filmen slutade och jag tittade på klockan, konstaterade jag att filmskrället varat i 115 långa minuter.(Biopremiär 13/5) -->

Nu tycker jag till om serier igen - känsliga varnas!
Just nu pågår SIS - Stockholms internationella seriefestival. Jag är inte där. Ärligt talat är jag inte speciellt lockad att åka dit. Det är väl en sak om en seriefestival hålls i staden där man bor; Malmö eller - som nu - Göteborg, så att man bara kan släntra dit, men jag åker inte tvärsöver landet för att titta på en massa bord med främst seriefanzines. Man går runt ett par varv, och sedan kan man det. Det är ju liksom inte Bokmässan.Men apropå serier tänkte jag ta upp en grej vad gäller det ämnet. Några tankar som kanske kommer att få en del att sparka bakut.Idag finns det fler svenska serieförlag och fler svenska serietecknare än någonsin. Men! Flera av Sveriges absolut främsta serietecknare och -författare; de mest professionella, är hänvisade till att producera gamla trotjänare som 91:an, Bamse och Fantomen. Jag ska inte påstå att de slösar bort sin talang, för det gör de inte - jag har inget emot nyss nämnda serier, jag har ju själv skrivit massor av manus till 91:an och Åsa-Nisse, det är kul. Men nog är det lite synd att de här i landet som verkligen behärskar seriekonsten för en förhållandevis anonym tillvaro och sällan kan leva på sina egna skapelser.TOPPRAFFEL!s läsare vet säkert att jag inte har alltför mycket till övers för "det svenska serieundret". Alla dessa seriealbum som vräks ut och som nämns, recenseras och hyllas på kultursidor. I de allra flesta fall handlar det om illa tecknade och lika illa berättade serier. Dessa läses vare sig av "vanligt folk" eller traditionella seriefans/serieläsare; de läses av de som sympatiserar med upphovsmännens och -kvinnornas politiska åsikter och struntar i att det är inkompetent genomfört. Det spelar ingen roll att det är klantigt och slarvigt, bara det är angeläget och har ett viktigt budskap. Jo, många av de som gör och läser dessa album är ju dessutom extremt skitnödiga.Majoriteten av de personer som gör dessa album skulle aldrig kunna producera ett 91:an-avsnitt om de vore tvungna att göra det för brödfödan. De vet helt enkelt inte hur man gör.Till skillnad från seriealbumskaparna, som antingen lever på stipendier eller andra jobb vid sidan av, försörjer sig ofta proffsen på till exempel Egmont på att rita eller skriva just dessa gamla trotjänare, eventuellt varvat med reklam- och illustrationsjobb. Det händer att de skapar egna serier. Då går de som biserier i någon av tidningarna och de samlas sällan till album. Nuförtiden är marknaden för liten, det är för dyrt och riskabelt att ge ut kommersiella serier. Det är som med genrefilm i låg- och mellanbudgetklasserna: förr var man i princip garanterad stor vinst om man producerade- eller investerade i en billig liten skräckfilm. Så är det inte längre.På sätt och viss är situationen liknande i USA. Nu är ju marknaden större där, det finns fler förlag, fler alternativ, men det har alltid varit så att många av de mest begåvade har suttit på Marvel och DC och producerat superhjälteserier. En skillnad är väl att dessa har mängder av fans och det kan innebära något stort när en viss favoritserieskapare ska ta sig an en favoritsuperhjälte. Jag har svårt att tänka mig att alltför många svenska seriefans blir exalterade när en populär 91:an-tecknare ska ta sig an Åsa-Nisse, även om resultatet kanske blir bra.Visst finns det en del undantag; till exempel har Herman Hedning-tidningen har funnits ett bra tag nu, en tidning som inte bygger på en gammal folkkär serie. Dessutom innehåller tidningen en del andra serier av bra folk. Men undantagen är få. Och om man inte läser Herman Hedning känner man inte till de övriga serierna och dess serieskapare i den tidningen, eftersom de aldrig uppmärksammas i media. På albumsidan är ju Dennis Gustafsson ensam om att göra serieäventyr enligt den franska albummodellen. Johan Wanloo, Peter Bergting och Kim W Andersson är också ganska ensamma i sina avdelningar, liksom Lars Krantz. Vilket är märkligt.Okej. Vart vill jag komma med det här? Nja, det vet jag inte. Jag kommer väl fram till det gamla vanliga: jag är oerhört less på alla inkompetenta serier som hamnar i kulturetablissemangets snäva spotlight. Det finns en kompetent serieelit i Sverige, och denna måste lyftas fram och hyllas för sina insatser - oavsett om man tycker att folkliga humorserier är ointressant och trist eller ej. Det skär i själ och hjärta när ännu ett undermåligt album hyllas på kultursidorna.Så. Nu var det sagt. -->

Det kom en spya i vägen
Det har varit tyst här på TOPPRAFFEL! ett bra tag. En del av er undrar kanske varför.Så här är det: jag är inte mer än mänsklig. Plötsligt och utan förvaring drabbades jag av vinterkräksjukan, en sjukdom jag bara trodde drabbade barn och barnfamiljer. Vinterkräksjukan visade sig vara Djävulens påfund; en nära döden-upplevelse som däckade mig totalt, men som försvann lika hastigt som den kom. Dock innebär det här att jag missat veckans pressvisningar. Men det är väl inget att göra, det är bara att bita ihop och gå vidare. -->

Bio: Samba
Foton: David Koskas © 2014 Quad Gaumont. All Rights Reserved.Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore. Enligt IMDd är det här "comedy, drama", men så mycket comedy är det inte.Omar Sy spelar titelfiguren Samba, en kille från Senegal som bott i Paris i tio år. Han jobbar som diskare på en restaurang, men har lovats att få börja jobba i köket. På grund av olyckliga omständigheter haffas han av myndigheterna och hotas med utvisning.Charlotte Gainsbourg är Alice, som tidigare varit chef på ett företag, men bränt ut sig. Efter en tid på ett hem har hon börjat arbeta på socialen, eller om det nu är Frankrikes invandrarverk, och är den som ska hantera Sambas fall. Domstolen slår fast att Samba ska utvisas, men han väljer att stanna kvar illegalt och försörjer sig på småjobb medan han gömmer sig för myndigheterna. Samtidigt börjar han att umgås lite med Alice - och det verkar som om de två börjar få starkare känslor för varandra.Samba är en sympatisk kille. Han är begåvad och vill verkligen göra rätt för sig - och han gillar inte fifflandet en del av hans invandrarkompisar håller på med. Men det är förstås inte så lätt att få ett hederligt jobb om man är illegal invandrare i Paris. Sambas person och positiva attityd gör att den här filmen av Olivier Nakache och Eric Toledano (duon bakom dundersuccén EN OVÄNTAD VÄNSKAP) skiljer sig den del från liknande filmer. När invandrares verklighet ska skildras på film har det en tendens att enbart vara eländes elände, med otrevliga socialsekreterare, hemska poliser, och huvudpersoner som sätter sig på tvären så att allt slutar i moll.SAMBA har bra skådespelare, flera bra rollfigurer och en del scener är riktigt roliga. Det är inte alltför plågsamt att se den här filmen, men den känns lite märkligt tom. Filmen är habilt gjord, men alltför rudimentär. Storyn håller en realistisk ton, vilket innebär att en överraskande twist på slutet känns rätt osannolik, om än inte omöjlig. Jag antar att Nakache och Toledano försökt upprepa konceptet från EN OVÄNTAD VÄNSKAP med en ny oväntad vänskap, till och med Omar Sy återkommer från succéfilmen, men det funkar inte lika bra den här gången.Filmer som lämnar mig likgiltig känner jag igen på att jag inte har speciellt mycket att säga om dem. Och så känner jag nu. Det här blir en kort recension.Roligast i filmen är ett montage där Alice sitter på sin arbetsplats och försöker förstå vad hennes olika klienter säger och menar. När hon talar perfekt brittisk engelska med en man som inte kan franska förstår han inte, och henne kollega ber henne därför prata dålig engelska. När hon pratar med kraftig fransk brytning går det bättre!Jag tänkte ett tag sätta en trea, men, njä, varför ska jag vara snäll i onödan? (Biopremiär 1/5) -->

Bio: Child 44
Foton copyright (c) Nordisk FilmTom Rob Smiths roman "Barn 44" kom ut i Sverige 2009. De som läste och gillade den boken, och som gärna vill se en film byggd på den, får leta förgäves om han eller hon letar efter en film som heter BARN 44. Av någon anledning har filmen fått behålla sin engelska titel. Tydligen tror man att det är mer säljande. En del hävdar att det är bra att så många filmer numera går upp under sina originaltitlar - men det gäller ju bara engelskspråkiga filmer, aldrig finska, ryska och kinesiska.Svenske regissören Daniel Espinosa har hittills aldrig lyckats göra en bra film. Den allmänt sågade debuten BABYLONSJUKAN såg jag aldrig, SNABBA CASH tyckte jag - till skillnad från de flesta  andra - var ruggigt dålig, och Hollywooddebuten SAFE HOUSE var en dussinfilm. Den nya filmen CHILD 44 är producerad av Ridley Scott - och har blivit ett ekonomiskt praktfiasko i USA. Den har gått dåligt på bio och recensionerna har varit ljumma. Dessutom har många kritiker irriterat sig på att samtliga rollfigurer talar engelska med rysk brytning.Den största anledningen till att filmen inte gått bra är nog att det handlar om en mörk och deprimerande film om en barnmördare, och att även om skådespelarna är välkända, så finns här inga publikdragare. För i övrigt är detta nog Espinosas bästa film - med en lågt lagd ribba och brytningarna lagda åt sidan.Tom Rob Smiths bok ska vara inspirerad av den ryske seriemördaren Andrej Tjikatilo, som avrättades 1994. Historien utspelar sig dock på 1950-talet. Tom Hardy spelar officeren Leo Demidov, som gjordes till hjälte under andra världskriget, eftersom han fick hålla upp Sovjets flagga när Berlin fallit - Fares Fares spelar en soldat; Alexei, som bar för många synliga, stulna klockor och därför fick låta Leo hålla flaggan. Under samma slag i Berlin presenteras vi även för Vasili (Joel Kinnaman), en feg soldat som gömmer sig när kulorna viner.1953 hittas en pojke mördad intill ett järnvägsspår i Moskva. Han är naken, dränkt, och har fått organ utskurna med kirurgisk precision. Stalin har bestämt att det inte finns några mord i paradiset - och paradiset är helveteshålet Sovjet. Mord är ett kapitalistiskt påfund. Det visar sig att det är Alexeis son som mördats, men fallet avskrivs som en olycka i ett försök att mörka händelsen. Alexei tror förstås inte på detta, och egentligen inte Leo heller. Leo är bara en av Stalins lakejer och tillsammans med Vasili flänger han runt och jagar misstänkta "förrädare". Vasili har utvecklats till en maktgalen fullblodspsykopat som inte tvekar att skjuta ihjäl barnfamiljer för att statuera exempel.Leo är gift med den svala lärarinnan Raisa (Noomi Rapace), deras äktenskap knakar, men när Raisa pekas ut som eventuell förrädare försvarar Leo henne. Han degraderas och tillsammans med hustrun skickas han iväg till en av landets värsta städer, där han ställs under den bistre general Nesterov (Gary Oldman). Fler mördade pojkar hittas och det visar sig att 44 barn mördats under en längre tid, ett faktum som tystats ner. Nesterov är en utmärkt detektiv, men det är inte fritt fram att jaga mördare i Sovjet. Leo och Raisa tvingas ständigt att fly.Det är ingen munter historia det här. Tyvärr är den heller inte speciellt spännande. Mördarens identitet avslöjas ungefär två tredjedelar in i filmen och vi får aldrig lära känna dennes offer, vilket gör att morden och mordjakten känns sekundära. Det är snarare jakten på Leo och Raisa som står i centrum, och inte heller den är särdeles spännande. Leo är en, åtminstone till en början, ganska osympatisk kille, medan Raisa är en lika vek som blek kvinna.Det som gör att jag ändå ger filmen godkänt är skådespelarna och de konsekvent deppiga miljöerna; filmen är inspelad i Tjeckien. Sven Wollter får säga vad han vill (som att en del av Stalins åsikter inte var så dumma), men livet i Sovjet var fullkomligt hopplöst; fattigt, smutsigt, hotfullt; det är nästan som att döden vore en befrielse från detta helvete. Allting är fult och mörkt, alla människor är glåmiga. Militären är ond, folket lever i rädsla.Förutom ovan nämnda skådisar, medverkar även Paddy Considine, fransmannen Vincent Cassel, dansken Nikolaj Lie Kaas, och minsann om inte Charles Dance gör en cameo. Det är ju bra folk. Noomi Rapace är lika trist som hon alltid är, men för en gångs skull funkar den annars utstrålningsbefriade Joel Kinnaman - han är bra som bindgalen.Jag funderade på det där med att alla pratar engelska med rysk brytning. På senare tid har ju Hollywood övergett detta med brytningar och låter istället alla prata utan sådan - om de nu inte rentav pratar på det språk som talas där handlingen tilldrar sig. Men med tanke på den här filmens multinationella rollista hade det kanske varit svårt för alla att tala till exempel brittisk engelska. Folk skulle bryta på danska och franska, kanske även svenska. Kanske är det lättare om alla fläskar på med rysk brytning.Liksom fallet var med SAFE HOUSE tvekar jag vad gäller betyget. Tvåa eller trea. Men jag väljer nog en trea ändå. Och jag tycker nog att det här är bättre än SAFE HOUSE, mest tack vare skådisarna.1996 kom en film som hette THE COLD LIGHT OF DAY, som också handlade om jakten på en rysk seriemördare, den var rätt bra, vill jag minnas, och 1995 gjordes TV-filmen CITIZEN X om Andrej Tjikatilo. Jag minns inte om jag sett den.   (Biopremiär 1/5) -->


Annons:

Vill du tjäna pengar på din blogg?

Vet du om att du kan tjäna pengar på ditt bloggande? Genom att publicera annonser från olika affiliatenätverk på din blogg får du provision på den försäljning som dina besökare genererar. Du väljer själv vilka företag och produkter du vill marknadsföra men en enkel tumregel är att hålla sig till sådant som intresserar just dina besökare.

Nedan listar vi olika affiliatenätverk som vi rekommenderar. Besök dem alla och registrera ett konto som "Publisher / Annonsör". Därefter kan du välja och vraka mellan olika program som du vill marknadsföra. Kontakta oss gärna om du har några frågor så ska vi försöka hjälpa dig framåt. Lycka till!


Registrera konto på AdTraction - Har många bra annonsprogram för t.ex. hälsa, skönhet, parfym, smink m.m.